Jag har forskat lite i hans sista år och kommit fram till följande:

I Kanada

2.10.1920, när han var 18 år gammal, avreste Werner från Helsingfors till England med fartyget Arcturus. 8.10.1920 for han sedan vidare från Liverpool med C.P.R.Lines fartyg Metagama till Kanada där han anlände till Quebec 16.10.1920. Resan kostade 2500 finska mark. Med sig hade han en grupp andra finländare som även de började arbeta i gruvorna. För att "amerikanisera" namnet så kallade han sig för Werner Fors. Enligt skeppspappren var has destination gruvstaden Cobalt i Ontario. År 1916 var det oroligheter i Cobalt och år 1919 utbröt en större strejk, så det är troligt att Werner blev värvad till gruvan i Cobalt redan i Finland eller England. Han började arbeta på silver- och guldgruvor i Ontario och fortsatte med detta till 1947, då han övergick att arbeta ovan jord. Arbetet där var lika bra betalt och kändes enklare. Han fortsatte dock att arbeta inom gruvindustrin under större delen av sitt liv. Under tiden i gruvschakten hade han varit med om olyckor som bland annat resulterade i att han saknade spetsen på näsan, och att hans vänstra tumme blivit amputerad. När han tillfrågades om detta av läkare senare i livet, sade han att bägge dessa skador berodde på sprängolyckor i gruvorna. På en kopia av ett foto som jag har, tycks han även ha andra ärr i ansiktet. Någon gång kring 1950 flyttade han från Ontario till British Columbia (B.C.)

Sjukdom

År 1951 konstaterades det att han led av såväl silikos (stendammslunga) som tuberkulos, och sändes till sanatoriet Tranquille (i Kamloops, vid norra stranden av Kamloops Lake, B.C.). Efter utskrivning återgick han till arbetet. Han körde bland annat bulldozer i Castlegar - kanske i samband med ett flygfältsbygge som hade påbörjats 1950 eller så på någon av de lokala gruvorna. År 1955 blev insjuknade han igen i TBC, och blev 11.11.1855 skickad till Tranquille på nytt. Jag har inte kunnat utröna exakt var han vistades, men han blev skickad till sanatoriet från Yukon Territory, som är norr om British Columbia. Tydligen vistades han inte så länge i Castlegar. Röngtenbilder visade tydliga tecken på silikos och TBC, så han fick massiva doser av streptomyacin och PAS (Para-aminosalicylate sodium), fast lungproverna inte påvisade någon TBC. I februari 1956 lämnade han sanatoriet utan varning och utan läkarnas medgivande, men blev betraktad som utskriven. Detta tyder på att han nog ansågs frisk, eftersom de annars skulle tvångsintagit honom på nytt enligt de smittskyddslagar som då gällde. Efter detta återgick Werner till att arbeta på sin egna gruva i Cassiar, B.C. Hur det kan komma sig att han blev förpassad till sanatorium från Yucon-distriktet, om han arbetade på en egen gruva i British Columbia, det vet jag inte. Han kan ju varit på besök hos någon när han insjuknade. Cassiar ligger rätt nära gränsen till Yukon. Jag har ännu inte kunnat utröna när han flyttade till Cassiar. Just det faktum att han arbetade i Cassiar kan visa sig såväl signifikant som sorgligt. I protokollen nämns det inte, men Cassair är känt för sin gruvindustri. Från början var Cassair en gruvstad med guldgruvor; lite i stil med Klondyke, men 30 år tidigare. På 1800 fanns det uppemot 5000 personer platsen. Det var dock inte guld som gjorde Cassiar känt. Redan 1872 hade man hittat asbest där, och år 1951 grundades det som skulle bli världens största asbestgruva - Cassiar Asbestos Company. Troligtvis grävde Werner efter guld, men med största sannolikhet blev han även utsatt för asbest, något som kommer att visa sig senare i hans liv. Sedan 1992 är Cassiar en obebodd spökstad utan innevånare efter att gruvan lagts ner. Redan 16.7.1956 återkom hans TBC. Denna gång gav alla prover utslag för långt utvecklad TBC och han behandlades med INH (isoniazid) och PAS. I början fick han även streptomycin men fick hudutslag av denna medicin så den togs bort. Medicineringen verkade inte hjälpa, eftersom hans prover fortfarande gav utslag för TBC i november. I januari 1957 började han även få stromycin. Juli 1957 upphörde behandlingen med stromycin, men han fortsatte få de övriga medicinerna. Under denna tid fick han två anfall av "mental upprördhet", den andra gången även med spastiska ryckningar. Detta ansågs bero på stromycinet, men han sändes i alla fall till Essondale - distriktets mentalsjukhus i Coquitlam, B.C., numera omdöpt till Riverview - för observation 31.7.1957. Vid inskrivningen 1.8.1957 konstateras Werner vara en lång, smal och utmärglad medelålders man, men utan påfallande fysiska problem förutom TBC. Det noteras hans skador, bland annat den skadade näsan och hans amputerade vänstra tumme. Dessutom noteras svåra lungproblem beroende på silikos och TBC. Vid första genomgången märker dr. E. Wong inga psykiska problem, men lägger in Werner för vidare observation på avdelning D4 i South 3-byggnaden. 6.8.1957 genomförs en större undersökning, då dr. R. Arrowsmith konstaterar att Werner, förutom en viss tankspriddhet, inte uppvisar några psykiska problem. Werner är fullt medveten om tid och rum och vet att han är på ett mentalsjukhus, även om han själv tror att detta beror på hans TBC. Han är inte medveten om några psykiska problem, och han anser inte heller att hans TBC är något problem. Under diskussionen med läkare pratar Werner om sitt liv i gruvorna (som läkaren tyvärr bara delvis skriver ner). Han nämner även att han tre gånger opererats för magsår då delar av magsäcken avlägsnats - senast 1947. Werner förnekar när han blir tillfrågad att han är alkoholist, men säger att han brukar dricka upp till 5 flaskor öl om dagen. Han förnekar även att han har några hallucinationer. Han påstår sig ha sett en kvinna på mentalsjukhuset, som han kände för flera år sedan, men läkaren utreder inte närmare om detta stämmer eller ej. Det verkar dock som om läkaren tror att Werner hallicunerar om den bekanta kvinnan. Werner säger sig ha 2 levande systrar och en bror som dött ung.. Resultatet av undersökningen blir vidare observation och två förslag till diagnos nämns: 1. Kroniska hjärnproblem på grund av alkoholism eller annan orsak. 2. Akuta hjärnproblem på grund av biverkningar av hans medicinering eller miljöfaktorer. 4.10.1957 genomförs ytterligare en undersökning av dr. Arrowsmith, då Werner konstateras vara helt klar i huvudet. När han tillfrågas om orsaken varför han är på sjukhuset, så skrattar han och säger att det beror på att han blev galen i Tranquille och slängde stora summor pengar på golvet. Han hade tydligen kommit från Cassiar med 600-700 dollar i kontanter och hade aldrig kommit sig för att sätta in dem på banken. Övriga händelser på Tranquille påstår han sig inte komma ihåg. Vid undersökningen uppvisar han inte psykiska spänningar, utan verkar lugn. Under tiden på avdelningen har han varit tillbakadragen, och tillbringat den mesta tiden på sitt rum. Han äter bra, men vaknar tidigt på mornarna. Läkaren överväger mano-depressivitet, men kan inte upptäcka några större humörsvängningar. Läkaren konstaterar även att Werner är en lugn och städad person och föreslår några eventuella diagnoser: 1. Akuta hjärnskador på grund av sjukdom eller medicinering. 2. Mano-depressivitet 3. Kroniska hjärnskador på grund av alkohol eller annan orsak Läkaren konstaterar dock att det första alternativet är troligast, eftersom Werner återhämtat sig så pass snabbt från sina störningar. Detta skulle inte ske vid kroniska skador. 15.11.1957 undersöks han på nytt av dr. John Sumner, men man berör inte hans psykiska hälsa utan konstaterar att hans TBC och silikos förvärrats, och att den medicinering som påbörjats på Trequille-sanatoriet skall bibehållas. 8.1.1958 konstaterar dr. N.L.Mason-Brown kortfattat att Werner troligtvis har kroniska hjärnskador på grund av alkohol. (Observera att detta motsäger tidigare diagnoser och att senare undersökningar även motsäger detta) 13.7.1958 konstaterar dr. E. Meller att Werner inte förefaller ha några som helst psykiska problem förutom en lätt depression. Hans minne är gott och hans uppfattning av omvärlden är korrekt. Trots detta blir han inte återremitterad till Tranquille eller annat sjukhus. 24.2.1958 konstaterar dr. G. Hallman att Werner inte verkar ha några psykotiska problem. Werner är samarbetsvillig och korrekt i sitt uppförande. Han ler dock sällan och är inte så social (personlig notis: tacka f-n för det när de har haft honom inspärrad så länge). Han uppvisar dock vissa talrubbningar och schizofrena drag. Eftersom det inte finns några tecken på minnesstörningar så förkastar läkaren helt den tidigare diagnosen om alkoholrelaterade kroniska hjärnskador. Dessutom föreslår läkaren att Werner förflyttas till öppen avdelning eller till en vanligt sjukhus för fortsatt behandling för TBC. 24.3.1958 föreslår dr. P.W. Morse att Werner överflyttas till en bäddavdelning på ett vanligt sjukhus för fortsatt vård. TBCn verkar inte vara ett problem, men silikosen har blivit betydligt värre. Trots detta så bestämmer sig dr. G. Hallman 5.3.1958 för att hålla kvar Werner för fortsatt observation på Essondale. Han blir dock överflyttad från avdelning South 3 till avdelning South 1. I ett brev daterat 3.6.1958 till Werners vän Anna Petterson så antyder sjukhuset att Werner kan dö när som helst, men att han inte har smärtor. 14.10.1959 görs den sista anteckningen i journalen av dr. E.V. Mellor. Werners lungfunktion hade progressivt förvärrats och han avled 10.12.1959 i akut lungödem, silikos, TBC och levercancer. (Vid obduktionen senare skulle det visa sig vara ännu mer fel på honom)

Obduktionen

Vid obduktionen var Werner 175 cm lång och vägde 55 kg. Det konstaterade att hans lungor var så förfallna att de föll i bitar vid obduktionen. Han hade: 1. Lungödem, 2. Silikos, 3. TBC, 4. Lungcancer, 5. Lymfcancer, 6. Levercancer, 7. Kollapsade lungor, 8. Åderförkalkning, 9. Inflammerad hjärtsäck, 10. Bukhinneinflammation, 11. Njurcancer Det var luncancern som orsakade metatstaser i övriga kroppsdelar. Hur mycket av detta som kom av hans liv i gruvorna och hur mycket som kan ha orsakats av asbest i Cassiar är oklart.

Tillhörigheter

När Werner blev inskriven i Essondale hade han följande med sig: 1. Kontanter i fickan $1,16. 2. Två armbandsur: En "Chronex expansion bracelet" och en Fero 3. Fickur "Westalox Dax" 4. G.E. Radio modell C407 5. Rakhyvel 6. Fickkniv 7. Slipshållare 8. Spegel 9. Ett paket foton 10. Finskt pass 11. Bankbok (Royal Bank of Columbia - saldo $1 310,09) 12. Adressbok 13. Nyckel 14. Lott (Sweepstake nummer QBX 46289) 15. Ett paket anteckningspapper 16. Ett par solglasögon med fodral 17. Rock 18. Ett antal skjortor 19. Två bruna byxor 20. Ett par grafitgrå kostymbyxor 21. En grå sweater 22. Grå och brun slips 23. En blå halsduk 24. Ett antal kombinerade underkläder 25. Shorts 26. Vita underskjortor 27. Vita shorts 28. Randiga handdukar 29. Brunt bälte 30. Ett antal strumpor 31. Grå filthatt 32. Ett par bruna och ett par svarta läderskor (Oxfords) 33. Ett par Romeo-stövlar 34. Vit näsduk 35. Hårborste och klädborste 36. Brun resväska 37. Brun väska 38. Brun överrock 39. Grå kostym Förtecknade senare: 40. En check på $654.00 - tydligen pengarna han hade med till Tranquille 41. Försäkringsbrev Aetna Life Insurance Policy no. 45086 Det finns inga anteckningar om någon gruva eller inmutningar i Cassiar. Ovanstående lista tyder på att Werner hade en viss levnadsstandard; att han inte var en förfallen fattiglapp utan mer av medelklasstyp.

Förvirring angående födelseort

Inskrivningen till Tranguille, och senare Essondale var tydligen lite förvirrad. I inskrivningspappren, daterade 29.7.1957, finns det antecknat att Werner var en svensk medborgare och att hans föräldrar var John Fors och Anna ? - bägge från Sverige. I journalerna senare så nämner dock flera läkare att Werner var från Finland. Dessutom har de fel födelsedatum, samt nämner att Werner flyttade till B.C år 1952, vilket inte kan stämma. I samband med boutredningen klarnar allt, eftersom det sänds ett brev till Vörå församlig angående Werners död - dock först långt senare. De kom således fram till att han trots allt var från Finland. En orsak till missförstånden angående födelseort kan vara att han hade akuta symptom på sin silikos och TBC och inte kunde kommunicera. Enligt pappren så var det Mrs. Anna Pettersson, 125 Lipton Street, Winnipeg, Manitoba, som hade bidragit med uppgifterna. Hon är antecknad som en vän till Werner. Kanske inte hon visste alla uppgifter om Werner och bara gissade. I ett brev från sjukhuset den 16.9.1960 till den officiella boutredaren, T.P. McKinnon, nämns att Werners närmaste bekanta var just denna Mrs. Anna Pettersson. Det finns ett brev bevarat, daterat 6.6.1959, där berättar att hon varit vän med Werner de senaste 20 åren, och hjälpt honom i hans sjukdomsattacker. Hon vill veta hur Werner mår, och får som svar att hon gärna kan fylla i bifogad blankett som ger dem tillstånd att obducera Werner efter han dött, och att hon gärna kan meddela hur begravning skall ske (observera att han ännu lever när detta sker - jag tycker det verkar lite rått). Dessutom kom det kort efter Werners död ett paket till honom från Mrs. R.M. McKenzie, Cassiar Asbestos, Cassiar, B.C. Sjukhusledningen antog att även detta var en vän till Werner, men det framgår inte vad som fanns i paketet. (Det var troligtvis Marge McKenzie, gift med Rupert McKenzie som det var från. Hon dog 1990)

Ersättning för silikosskador

Silikos var ett allvarligt arbetsskyddsproblem i gruvorna, och många ersättningskrav ställdes av före detta gruvarbetare. Även Werner - som bevisligen fått silikos av arbetet i gruvorna - ställde krav på myndigheterna. När han blev inskriven på sjukhus hade denna fråga ännu inte avgjorts. Den 7.11.1957 anländer ett brev till Essondale sjukhus, där The Workman Compensation Board, Silicosis division, vill veta om Werner finns på detta sjukhus och hur hans medicinska hälsa ser ut. De vill även veta om de skall sända hans ersättning för silikosskadorna till honom på sjukhuset. Eftersom Werner, på grund av misstankarna om mental ohälsa, inte anses myndig att hantera pengar, så svarar sjukhuset att alla ärenden skall ske via myndigheterna i Victoria. Brevet sänds den 12:e december detta år. 9.1.1958 kommer en förfrågan från myndigheterna i Viktoria, där de begär ett utlåtande om Werners ohälsa kan bero på silikos, eller annan arbetsskada. De skriver även att om så är fallet, kan Werner få en betydande ersättning för sin skada. Svaret de får av sjukhuset är att Werners sjukhusvistelse inte har något med silikosen att göra(!?) Efter detta sker en längre brevväxling mellan ersättningsmyndigheterna, sjukhuset och delstatens myndigheter, där ärendet bollas mellan instanserna. 5.3.1959 får Werner - eller snarare sjukhuset - meddelade om att han är berättigad till en pension på $126.75 per månad. Det framgår inte av detta brev om han dessutom var berättigad till retroaktiv ersättning. I tidigare brev har det antytts att han borde får ersättning för all den tid hans arbetsförmåga varit nedsatt på grund av silikosen. Werner dör dock i december samma år, och fick i praktiken aldrig tillgång till den berättigade ersättning för sina skador. Det sista dokument jag har är ett brev, daterat 4.10.1960 till T.P. McKinnon, Official Administrator, Attin B.C., där sjukhusets direktör ber McKinnon att ta hand om bouppteckningen för Werners tillhörigheter och fastighet. Detta blev tydligen delegerat, eftersom det i brevet till Vörå församling angående Werners död nämns att boutredningsmannen hette J.M. Streight, New Westminster, B.C.

Sammanfattning

Det är rätt märkligt hur tydlig bild man kan få av sjukhusjournaler. Visserligen får man inte veta någonting om hans första 30 år i Kanada, då han bodde i Ontario, men väl om hans sista år i British Columbia. Den bild jag får av dokumenten är en hårt arbetande, och mycket sliten människa. Ingenstans framgår det dock att han skulle ha varit olycklig, eller levt i misär. Snarare tycks han ha haft det förhållandevis väl beställt och varit tillfreds med livet när sjukdomen - till att börja med silikosen - försvagade honom. TBC - som ofta är en opportunistisk sjukdom - tog sedan över och denna sjukdom drev honom sedan till hans död. Flera av läkarna skrev att Werner var en belevad människa, som visste hur man uppförde sig. Detta tyder på att han inte förfallit till drickande och skörlevnad under sin tid som gruvarbetare. Jag har sett beskrivningar av gruvarbetare som supande, mördande busar, men vare sig hans kläder eller uppförande tyder på att Werner hörde till denna grupp (även om en läkare tyckte att Werner hade ett skrämmande utseende på grund av den skadade näsan). Varför han tydligen inte höll kontakten med syskonen i Vörå, är dock en fråga som jag kanske aldrig får ett bra svar på. En teori, som jag hört, var att Werner inte höll kontakten för att han skämdes över sitt liv. Denna teori stämmer inte överens med de beskrivningar av honom som finns i sjukhusets arkiv. Antagligen får vi aldrig veta. //anders Länkar: BC Archives http://www.bcarchives.gov.bc.ca/index.htm Metangama http://www.nmm.ac.uk/collections/search/lightbox.cfm/vessels/330875 Cobalt http://www.cobalt.ca/ Cassiar http://www.cassiar.ca/

Ur tidningen Kommunbladet 12 jan 1936: Storkeskis och Miemois hemman. Tvenne hemman, vars mangårdar äro belägna ungefär 2 mil från varandra, hava, förunderligt nog, gemensamma s.a.s. Stockholms betonade öden. - Storkeskis 1/3 mtls bördehemman sålde dåvarande åboen Erik Johansson Höijer den 30 nov 1753 åt Matts Samuelsson för 270 daler kopparmynt. Kongl. Cammar Colegie skattebrevet å hemmannet är daterat 8 juli 1757. Vintertinget 1672 [1772?] § 38 förmäler: "Bruksbokhållaren hr. C. G. Wärnberg uptedde ett sålydande köpebrev: Vi undertecknade, Matts och Samuel Samuelssöner tillika med vår kära moder, hustru Carin Henriksdotter, hava med med Kimo bruks herrar ägare Wälborne ryttarmästar John jennings och älborne brukspatron Robert Finlaij jämte insp. på berörda bruk herr Jonas Sohlberg ingått följande kontrakt: 1) avstå vi till wälbem. herrar vårt i Komo by och Wöro sokn belägna bördehemman n:o 19 Storkeskis kallat av 1/3 mtl., med alla därtill lydande ägor, varemot vi undfå Miemois 3/4 mtl kronohemman uti etc. - , vilket h:n wälbem. herrarutfäst sig till skatte inlösa och så väl besittnings- som skatterätten på oss transportera, utan att vi därvid någon kostnad skola göra. 2) undfå vi i mellangift nu straxt vid detta kontrakst underskrivande av wälbem. hrr 2,000 d. kpmt. 3) är oss vordet samtyckt att få borttaga framstugan på Keskis gård och en ny därstädes stående, men ännu oinredd riestomme samt tvenne tillsammans under ett tak byggda loft. 4) återfå vi 3 tunnor råg, vilka vi på Keskis hemman förlidne höst utsått och 5) avträda vi ovann. h:n och alla därvarande oss ej förbehållna huus samt all gröda för tillkommande åhr nu inst. midfasto och däremot samma tid tillträda Miemois h:n med dess gröda och befintliga huus" Akten ifråga är undert. i "goda mäns övervaro" å Kimo bruk den 21 februari 1760 och bevittnat av And. J. Tujulin. Hans Aulin och Henrich Gammalgård. För bemälte "bönder" erhölls nu första uppbudet. Vi lämna förty ryttarmästaren och patron "opp i skogen" och följa Samuelssönerna på deras färd genom obygden ned till Miemois, deras nya hem; ärevördiga skeppsbyggmästarns. Den 29 samma ting berättar: "Bonden Matts Samuelsson ifrån Miemois etc. - -, uppviste nu jämte Höglofl. Cammar Collegie skattebrev av den 14 april 1760 för Miemois h:n det köpebrev av d. 1/10 1760, varmed nu mera avlidne skeppsbyggmästaren Jacob Hopp tillika med hustrun Anna Elisabeth försålt sagda M. hemman. " Handligen i fråga lyder: "Jag, Jacob hopp, gör härmed veterligt: det jag av välbetänkt mod med min kära hustrus ja och samtycke försålt, som och härmed försäljer till välborne herrar Jennings och Finlaij mitt skattehemman Miemois kallat i Wöro sokn och Miemois by samt Österbotn om 3/4 mtl beläget som de nu för ögonen står emot en betingad köpeskilling av 3.500 d. kpmt vilka jag den första penning med den sista riktigt och till fullt nöje bekommit haver, den jag och härmed kvitterar. Jag avhänder alltså etc. - - - och tillägnar detsamma välbemelta hrr Jennings och Finlaij, deras fruar, barn och arvingar med allt vad därtill lyder och lagligen tillvinnas kan, så i wåto som i tårro, såsom annan deras välfångna egendom, att behålla och bevittna nu och framledes i ewärdiga tider, varjämte jag förbinder mig till (hemûl?) efter lag. Till yttermera visso hava vi detta med våra namn uti nedansk. vittnes närvaro bunderskrivit och bekräftat, som skedde i Stockholm den 1 okt. 1760, Jacob Hopp, An E. Lisa Hopp. Vittne: Niels Thölberg." Enligt ovanstående synes att Samuelssönerna ha varit utan h:n 1760, såvida inte Hopp vistades i S:holm och de övertagit hemmanets skötsel. Hemmanstransp. är dat. å Kimo bruk d. 30/III 1762, samma dag som häradsrätten beviljade första uppbudet klanderlöst. (Hopp sålde Lall 1/4 mant. hemman i Helsingby 1752 för 450 d. kpmt.) Bröderna Samuel och Matts jämte efterkommande bebodde hemmanet i långa tider framåt, ja, kanhända intill våra dagar, "ho vet!" Vid vintert. 1802 intecknades Sam. Miemonens 3/8 h:n för Mickel Gråbbils rälning och efter f.d. bonden Anders Mattson M. förättades bouppteckning 1835 6/II; en son Anders och dottern Anna gift med b:n Mårten Johansson Kullas i Reippelt. Vilken av Miomoisgårdarna flyttades event. från Keskis? Den gamla stugan som i tiden fanns å Kaisa Miemois hemman torde vara stamgården. Det är emellertid fåfäng möda att giss, ty även denna del av byn har "rubb och stubb" gått upp i rök. Genom eldsvådan den 7 sept 1766 förstördes samtliga byggnader å Tunis, Miemois och Nygårds. I den nya, år 1766, byggda stugan å Tunis eldades ugnen, varvid vattentaket antändes och vinden träffade den dagen vara östlig. Tunis gårdstomt var då på andra sidan vägen mittemot Nygårds och Miemois. Det vore anledning att återkomma till händelsen i fråga. [En text om skeppsredaren N. Thölberg som fanns i orginalartikeln har här bortlämnats] Kawus

Det föddes två Anders Carlsson den 5.2.1771. Den ena var son till Carl Ericsson Toss och Maria Andersdotter i Karfsor, och den andra var son till soldaten Carl Palmström och hans hustru Margareta Erichsdotter i Miemoisby. Kan vara Toss, eftersom Palmström verkar ha gift sig med en Kaustinen. I vigdaboken nämns bara att han var dräng, men inte varifrån han kom. Anders Carlsson Hirsal blev knivhuggen den 25.12.1821 och dog den 27.12. av sina knivhugg. Följande utdrag är ur boken "Brott mot annans liv i Syd-Österbotten under 1800-talet del 1" av Lars-Otto Backman: Gärningsman: Bonden Johan Johansson Mannil Hemort: Andiala by i Vörå socken Brottsplats: I förenämnda by och socken Brott: Juldagen den 25.12.1820 på eftermiddagen hade Johan Mannil infunnit sig i boningsstugan hos bonden Anders Carlsson Hirsal på Hirsal hemman i nämnda by och utan anledning och stridigheter med kniv huggit Anders Hirsal i ryggen, bröstet och vänstra sidan, av vilka hugg Anders Hirsal dött den 27.12.1820. I målet blev skräddarlärlingen Henric Michelsson Antil indragen. HR 4.7.1821: HR frikände Henric Antil från allt ansvar, då ingenting brottsligt framkommit mot honom. HR ansåg, att Johan Mannil var med mera än 1/2 bevis besvärad till knivhuggningen av avlidne Anders Hirsal, men då han nekade och fullt bevis saknades, lämnade HR saken enligt 17:32 R.B. på framtiden. Däremot dömde HR Johan Mannil, som hade svurit inför HR, enligt 3:1 M.B. att böta för svordom inför HR 20 daler eller 9 rubel 60 kopek, som i brist på tillgångar skulle sonas med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. -Målet hemställdes till HovR:s prövning. HovR 14.8.1821: HovR fann rannsakningen ofullständig i 10 närmare angivna, varför HovR upphävde HR:s utslag och återförvisade målet för fortsatt undersökning (67/Di 70). HR 3.1.1822: (Fortsatt handläggning) Johan Mannil kallades nu soldat. HR dömde Johan Mannil till samma straff som den 4.7.1821. -Målet hemställdes ånyo till HovR:s prövning. HovR 19.2.1822: HovR ansåg likaså, att det inte förelåg fullt bevis mot Johan Mannil för en fällande dom, varför HovR lämnade saken i stöd av 17:32 R.B. på framtiden. (22/Di 72) Egna anteckningar bl.a. utgående från Vörås domböcker (vinter- och hösttinget 1821): Vid tidpunkten för mordet hade inhysingen Eric Eric Winqvist varit närvarande förutom Anders Hirsals hustru och dotter Anna-Lisa. "Tjän. och änklingen" Eric Winqvist var gammal och krasslig då han hördes i ärendet. Han dog 1.3.1825 vid en ålder av 88 år och 3 månader. (källa Hiski) Winqvist hade varit på besök hos Hirsal på juldagens kväll och då hade en karl i grå vadmalskläder kommit in i stugan. Hirsal hade kallat mannen för "djefwul" och kastat omkull honom på golvet så att Hirsal själv föll ovanpå. Strax därpå hade Anders Hirsal ropat efter hjälp och sagt sig vara knivstucken. Hirsals dotter Anna-Lisa hade genast sprungit och vält fadern bort ifrån mannen. Hon kastade kniven i spisen där elden brann varpå den främmande mannen hade sprungit ut ur huset. Sedan mannen kom ut på gården hade han söndrat ett fönster och begärt sin mössa och kniv och mössan hade kastats ut till honom. Winqvist hade frågat vem mannen var och Anna-Lisa Andersdotter hade sagt att det var Johan Mannil. Enligt somliga vittnen hade John Mannils morbroder, den förre soldaten Matts Signal, sagt att han vetat om att denna händelse skulle inträffa tio veckor på förhand. Dessutom hade Signal yttrat att Hirsal hade "förtjänat det han fått" (detta hade dock inträffat innan Hirsal dött av sina skador). Efter att Mannil hade häktats och förts till fångföraren Anders Antbrams hade en del vittnen sett att Mannil var blodig på högra skjortärmen. Det kan även ha funnits andra orsaker till detta mord: "Ett fällande vittnesmål kunde grumla förhållandet mellan släktingar för långa tider. Bonden Anders Hirsal från Vörå hade varit huvudvittne i ett falskmynterimål omkring år 1804, i vilket en viss Johan Röring [Johan Fredrik Rönning - egen kommentar] ådömdes straffarbete på Sveaborg. Röring dog före strafftidens utgång och hans släktingar beskyllde Hirsal för mannens olycka. Juldagen 1820 mördade Rörings son, soldaten Johan Mannil, Hirsal bland annat med motiveringen att Hirsal hade vittnat falskt mot hans far. Den huvudsakliga drivfjädern var dock en strid om äganderätten till Mannils skattehemman." (Heikki Ylikangas, Knivjunkarna - Våldskriminaliteten i sydösterbotten 1790-1825, Borgå 1985 ss. 186-7) Johan Johansson Mannil var född 24.8.1796 I Vörå, Andiala av Johan Fredrik Rönning och Brita Michelsdotter Mannil och är farfars brorsons dotterson till Anders Carlsson Toss hustru.

Vicar of Saarijärvi -------------------- Han var kyrkoherde i Saarijärvi. -------------------- Israel Erici Argillander, Saarijärven kirkkoherra Vanhan Saarijärven historia [2] kertoo, että Saarijärven ensimmäinen vakinainen kappalainen oli myöhemmin kirkkoherraksi nimitetty Israel Erici Argillander. Hän toimi kappalaisena vuodet 1653 – 1682. Hän asui ensimmäisenä virkavuotenaan seurakunnan pappilassa Kolkanniemessä. Sitten hän hankki itselleen muutamia vuosia autiona olleen Taipaleen talon ja siirtyi asumaan sinne. Ilmeisesti hän lunasti käräjillä taloon sukuoikeuden, koska isännyys säilyi hänen nimissään koko hänen elinaikansa ja periytyi sitten hänen pojalleen Kalle Israelinpojalle. Tämä kuoli nälkään suurten kuolonvuosien aikana 1690-luvun puolivälissä. Kolmekymmenvuotisen kappalaisen uran jälkeen Israel Argillander valittiin vanhana miehenä kirkkoherra Raumannuksen seuraajaksi. Ilmeisesti hän toimi aluksi (1682 – 87) virkaa tekevänä kirkkoherrana, koska hänen kirkkoherrakaudekseen sanotaan vuodet 1687 – 91. Aloittaessaan kirkkoherran viranhoidon samana vuonna Viipurin piispan Pietari Bångin johtama komitea teki tarkastuksen Saarijärven papiston palkkauksesta. Sen mukaan kirkkoherra sai tertiaalikymmenyksiä 80 talolta yli 12 tynnyriä viljaa vuodessa, minkä lisäksi hänelle maksettiin hyvinä vuosina apukymmenyksiä 12 – 15 kappaa. Hän sai humalaa 4 – 5 naulaa niiltä taloilta, joilla oli humalaseipäitä, 3 naulaa voita talolta, leiviskän kuivattuja kaloja, tai mikäli kalastusta ei harjoitettu, kapan tai kaksi viljaa. Joulupaistina kirkkoherralle annettiin naudanreisi tai lintu. Erityisiä päivätöitä ei pappilaan tehty, mutta talollisten oli huolehdittava kirkkoherran kyyditsemisestä ja matkojen aikaisesta kestitsemisestä. Kymmenysten lisäksi kirkkoherra kantoi ns. pääsiäisrahaa, joka alunperin oli ollut uhriluontoinen maksu papistolle, mutta joka oli 1600-luvulla täysin vakiintunut papinsaatava. Kirkkoherra Israel Argillanderin Kolkanniemen pappilan päärakennuksena oli tupa, jossa oli yksi sivulta jaettu kamari sekä eteisessä pieni, laudoista rakennettu keittiö. Päärakennus oli miespihan pohjoissivulla ja sitä vastapäätä oli savupirtti, jonka vieressä oli oluthuone. Tästä etelään oli tupa, jossa oli kamari. Miespihassa oli lisäksi sauna ja kellari. Karjapiha käsitti navetan, lampolan, tallin, aitan ja ruoka-aitan. Vuositainen peltojen kylvö oli neljä tynnyriä ja niityt antoivat kuuden kuorman heinäsadon. Israel Argillanderin aikana Turun piispana oli puhdasoppineisuuden vaalijana tunnettu Isak Rothovius. Hän vaati, että nuorten ja vanhojen oli osattava kristinopin pääkohdat. Vuonna 1686 voimaan tullut kirkkolaki edellytti, että papiston oli huolehdittava kansan sisälukutaidon oppimisesta. Puhdasoppisuuden vaatimuksiin kuului mm. sapatin pyhittäminen. Israel Argillander haastoi pari seurakuntalaista vastaamaan sapatinrikkomisesta käräjille. Nämä eivät tulleet sinne ja saivat poissaolosakon. Saarijärveltä ei ole tarkkoja tietoja kansan kristinopintaidosta saatika sitten lukutaidosta. Eräässä Pietari Bången kirjeessä vuodelta 1687 todettiin, että syrjäisissä erämaapitäjissä ei kristin oppia hallittu. Saarijärvikin oli tällainen pitäjä. Kirkkoherra Israel Argillanderin yhteyttä Savon Argillandereihin ovat monet pohtineet. Hän ei varmaankaan ollut helsinkiläinen, koska 1600-luvun alkupuolen Helsingistä hänen isäänsä Eerikkiä ei ole löytynyt [19]. Olisiko hän opintielle lähtiessään ottanut tällaisen hienon nimen, Kyösti Salojärvi mietiskelee. Savon Argillandereiden kantaisä oli tunnetusti Kuopion (Tavisalmen) ensimmäinen kirkkoherra Eskil (Aesschillus) Kauhanen, joka tuli erämaapitäjäänsä Kustaa Vaasan aikana 1500-luvulla pitäjän ollessa valtakunnan rajan takana Venäjän puolella. Löysikö Bergholm sukukirjaansa kaikki Eskilin lapset, Salojärvi aprikoi. Maila Arkisalo on myös tutkiskellut kirkkoherran taustaa [20]. Oliko hän sukua Savon Argillandereille, ottiko mahdollisesti vaimonsa sukunimen, tuliko hän Inkerinmaalta, Baltiasta tai Ruotsista, jossa nimeä esiintyy, Maila Arkisalo pohtii. Israel Argillanderin nimeä ei ole löydetty Turun, Uppsalan, Wittenbergin eikä Rostockin yliopistojen oppilasluetteloista. Helsinkiläisyyden Bergholm lienee löytänyt suoraan historiantutkija Matthias Akianderin Herdaminnesstä (ilmestyi 1868 - 69). Jonkinlaisia yhteyksiä Savon ja Keski-Suomen Argillandereiden välille on löydetty. Lohtajan seurakunnan kappalainen Henrik Argillander oli 1741 syntyneen korpraali Argillanderin pojan Israelin kummina [21]. Tämä ei kuitenkaan anna varmuutta Argillander-sukujen sukulaisuudesta.

OBS! Är ej helt säker på föräldrana! Bouppteckningen vid hennes död omfattade 54 sidor. I jan. 1773 avled på Murkais hemman bonde och gästgivarehustrun Beata Hansdotter. Dödsorsaken var gulsot och hon var vid sitt frånfälle 51 år gammal. Förteckningen över egendomen och dess fördelning upptar hela 56 sidor och hör till de största från denna tid. Vid 24 års ålder vigdes Beata Hansdotter med den ett år yngre Matts Johansson, vars far redan innehaft Murkais. Matts Johansson bortrycktes emellertid av döden vid 40 års ålder, kort före julen 1762. Paret hade då en 11-årig son, Matts, f 1751. Vid moderns bortgång var han myndig, 22 år, och skulle alltså ärva henne. Beata hade emellertid två år efter sin första makes död ingått nytt äktenskap med en Matts Mattsson från Kaitsor. Han var 15 år yngre än hon själv och vid hennes död endast 37 år gammal. Han hann också gifta om sig följande år med en 14 år yngre från Tuckur. Vid sin död 1794 upptas han likväl som gästgivare på Murkais. Många dog på hemmanet detta år, synbarligen i någon farsot. Då hade även styvsonen, som också hette Matts Mattsson dött föregående år, 42 år gammal. Beata Hansdotters arvingar 1773 var alltså dels den myndige sonen Matts Mattsson, dels hennes andre man Matts Mattsson.Hon hade testamenterat fastigheten åt mannen, men sonen hade stämt styvfadern till domstol för att söka ändring, vilket synbarligen också lyckades eftersom han 1893 dog som bonde och gästgivare på Murkais. Fastigheten bestod av halva Murkais skattehemman värderat till 400 daler kopparmynt. Boets totala tillgångar belöpte sigtill 9862 daler och 26 öre kopparmynt, men därav utgjorde fastigheten 400 daler. Boets värdefullaste tillgångar utgjordes av pengar. Härtill kom guld- och silverföremål till ett värde av 313 daler o koppar för 352 daler. Järnföremålen och en smedja värderades till 288 daler. En tredjedel i en väderkvarn med innanrede var värd 50 daler. Beata Hansdotters kläder var värda 419 daler, hennes makes garderob 360 daler. Hästarna och boskapen steg till 445, åker och körredskapen till 339. Spannmålen värderades till 2097 daler. På gården fanns två hästar, sju kor, en oxkalv, en spädkalv och en två års gammalsugga. Beata Hansdotters garderob omfattade 97 värderade klädesplagg. Hennes dyrbaraste plagg var en tröja av svart satin värd mera än en silverbägare och nästan lika mycket som en ko. Den 37-årige Matts Mattsson står i fråga om elegans nära nog framom henne. Garderoben omfattar 81 plagg. Festklädseln består av en svart filthatt, han hade tre sådana, vidare svart silkeshalsduk ovanpå lösbröstet av lärft, som i sin tur anbragtes ovanpå lärftskortan. Vidare hade han en ny väst av blått kläde, ett livstycke av rödrosigt flanell och en tröja av vit vadmal. Dessutom hade han knäbyxor av älghud, bockhud mm. Vintertid hade han använt en fårskinnspäls, en kortare likadan päls mm. De dyrbaraste plaggen var den nya blå klädesvästen om 54 daler, vilket var lika mycket som två silverskedar. Därnäst kom byxorna av älghud (kostade som en liten ko). Husets dyrbaraste möbel var ett slagur av mässing med fodral. Inredningen var tydligen till stora delar väggfast. En stor kista med beslag och lås var värd 18 daler. Gårdens boksamling var för allmogeförhållanden ovanligt stor, omfattande hela 20 verk, likväl uteslutande av religiöst innehåll. Till fest har man dukat med tenn och silver. Det fanns 6 sopptallrikar av tenn, två soppfat, det dyraste av hamrat tenn,och två flata tennfat. Man hade 5 silverskedar och man har druckit ur en silverbägare eller silvertumlare. Man hade dessutom ett saltset av tenn och två tennflaskor samt två tennstop, ett förtennat soppfat av koppar. Vanligare än silvret och tennet var husgerådet av porslin, sten och glas - likväl främst till festbruk. Gästgiveriet har haft hand om posttransporten, det fanns en järnskodd postsläde med karm och en postväska. Till gårdens dyrbaraste föremål hörde en schäs. Penningtransaktioner hade gården med folk i hela socknen, man hade tydligen både lånat pengar och spannmål. Sammanlagt hade sterbhuset fordringar på 86 personer. En grupp gällde släktingar och grannar, såsom mågen Jacob Klemets och gästgivaren Abraham Murkais. Bo Lönnqvist., Rågens Rike 1986, s. 21. Se även Bror K. Åkerblom, Vörå sockens historia, Del 1, Åbo 1937, ss. 70-71 och s. 404

Ur Ramsay: Paulus Juusten (tab.1) f. 1516 i Juustila by i Viborgs socken, Skolepilt i Viborg, sedan 1536-1538 i Åbo. - Föreläsare 1638 hos biskop Skytte, tillika underlarare a Åbo skola. Prästvigd 1540.T.f. rektor for Viborgs skola 1541-43. Inskrefs vid universiteten i Magdenburg, Rostock och Köningsberg. Återvände hem 1547. Skolrektor i Åbo, med fullmakt 1548 22/2. Nämnes sasom ledamot af domkapitalet 1553, 54. Utnämnd till biskop i Viborg 1554/5. Biskop i Åbo 1563 12/6. Bevistade riksdagen i Stockholm 1569, då konung Erik dömdes att mista kronan och han skrev under det dokument, som erkände Johan som konung. Sandebud till Ryssland 1569, jämte några adelsman, blef med dem därstades 1569/9 - 1572/2 hallen I fangenskap och illa misshandlad. Efter hemkomsten upphöjd i adligt stand. - Juusten sammanskref under sin fångenskap i Ryssland en utlaggning en katekes i finska språket. Hans historiska arbete "Chronikon Episcoporum Finalndensium" har af Porthan utgifvits med kommentarier. Övriga arbeten: "Se pyhä messu Suomen kielen", Stockholm 1575. Ur Hollander: Biskopar och superintendenter i Sverige och Finland efter reformationen. Mag: Paulus Justen, född i Viborg, der han en tid gick i skola, hvarefter han begagnade den i Åbo. Informator hos Biskop Skytte och af honom prestvigd 1540. Sedermera, och då han tvenne år varit Skolmästare i Wiborg, sände samme Biskop honom 1543 till Wittenberg, der han i tre års tid hörde Luther och Melanchton m.fl., samt, under hemresan 1547, andra lärda män i Rostock och Köningsberg. När han kom hem, Phil. Magister och derjemte lärd teolog, blef han 1548 rector vid skolan i Åbo. År 1554 den förste Biskop i Wiborg; men 1563, när biskop Folingius blef avsatt från embetet, blef Justen flyttad till Åbo, men bibehållande tillika af Wiborgs stift intill sin död. Af K. Erik blef han d. 21 juli 1569 befalld jemte några andra såsom sändebud resa till Storfursten i Ryssland Iwan Wasiliewitz, som i tre år höll honom i ett svårt fängelse, hvilket förkortade hans lefnad. Omsider lösgifen 1575, återkom han med svaga krafter till Åbo, der han dog 22 augusti 1576 och blef begraven i domkyrkans högchor. I begge stiften gjorde han allt vad honom möjligt var till dess gagn; ty han var välmenande och arbetsam man. Den latinska krönika, han författat öfver Åbostift biskopar, är med så upplysande anmärkningar och rättelser utgifen af den förtjente Eloqu. Professorn i Åbo Cancellirådet Henrik Gabriel Porthan, att den är ett arbete af högt classikt värde för finska kyrko- och lärdomshistorien. Biskop Paul Juusten är en märklig man i den svensk-finska kyrkohistorien under reformationstiden. Han ordinerades av biskop Botvid Sunesson av Strängnäs tillsammans med biskop Michael Agricola av Åbo 1554. Det var faktiskt så att Gustav Vasa gjorli 1575 deltog så biskop Paul Juusten vid handpåläggningen av biskopskandidaterna. Eftersom ingen av de andra tjänstgörande biskoparna var vigda till sitt ämbete, utgör biskop Paul Juusten den länk, som gör att de svenska och finska lutherska kyrkorna har en obruten tradition vad gäller handpåläggning av biskopar och präster alltsedan apostlarnas tid, även om det inte gäller som apostolisk succession efter katolska mått. Ytterligare källa kan vara: Finlands minnesvärda män I, Helsingfors 1853 Se även: http://gamma.nic.fi/~wirmaila/muutsuvut/juusteen/juusteenjal5polvt20.html

Vid Vörå sockens vinterting 20.4.1747 bestämdes att Lars Hertus skulle få omvårdnaden av Bergs 5 omyndiga barn. Runar Hagbergs anteckningar Protokoll från Vörå sockens vinterting 20.04.1747 Bonden Lars Hertus i Andiala berättar att den uti januari månad har Kung. majestet och rikena högl. håf dom stiftade soldaten Matts Berg som på sin hustru mord begått skall enliqt honom Lars vara förmyndare för dess efterlevande 5 omyndiga barn och taga dem till sig, men som bonden Johan Gutt den äldsta dottern Maria som hunnit sina 11 år hos, sig hava i 2 års, tid och Lars som skött och än framdeles nödgas de yngre 4 barnen ser sig icke vara i stånd den älsta dottern biträde vara förutom, hälst han är stadd på brist af nöden tjänstefolk på hemmanet. Alltså är hans trägna anhållan att få bemälte flicka Maria till sig att bidraga till den skötsel som hennes 4 syskon betarfva. Johan Gutt svarade att hennes moder i livstiden ett år förut innan hon dog, blivit av dagatagen, tillstälde honom denna sin dotter Maria att uppföda henne såsom sitt eget barn, begärandes tillförne att få henne behål1a. Men Lars Hertus ville gärna sådant honom tillåta allenast Johan även de öfrige smärre barnen som han hos sig föda och kläda måste til1 sig taga vartill Johan Gutt sig samtycke. Häradsrätten tog saken i betänkande, finnandes billigt att emedan Lars för de hos sig havande yngre barnens betjäning är befogad och äger närmare rätt än Johan att hava i sin tjänst även nämnda flicka Maria Matts-dr så bör hon genast till Lars Hertus befodrat bliva och vid thes yngre syskons skötande göra förmyndarer allt möjligt bitrede. Förmyndaren för nyligen aflivade soldaten Matts Bergs omyndiga barn bonden Lars Hertus i Andiala, fodrar af bonden Markus Skrivar i Lomby 30 dlr kmt och 9 marker järn som kåster 2 dlr smt vilket bemälte Matts Berg i lifstiden honom försträkt för 8 år sedan utom en ko som allt svaranden hos sig skal1 haf och den avlidnes barn tillkommar. Markus Skrivas tillstår sig hafva kon och vill then till förmyndaren genast aflevilera samt betala järnet men the antagna pengarna påstår han sig hafva betalt, dessutom att kunna därtill skäl el1er bevis framtee och af förmyndarens vilket gjorda påstående sig stödjar uppå den aflidnas sodatens yttersta bekännelse både för länsman Georg Oxe, som ock prästerskapet i socknen vilka honom till afrättsplatsen beledsagat (lins)ligen är att inhämta teth Markus Skrivare lånt teth och han själv tillstår 30 dlr af Matts Berg, vilken sistnämnde träget anmodat benälte länsman att der så begå och dessa utlånte medel, jämte 9 marker järn eller dess värde måtte komma hans fattiga barn tillgodo. Allt för den skull dömes såvida han lånet ej bestrida kan Markus nämligen en ko 9 mkr järn och 30 kmt att till förmyndaren Lars Hertus genast betala, vilket till de 5 efterlämnade små barnens underhåll och upp fostran bör användas. Rättegångs kostnaderna 2 dalar srmt bör Markus till käranden erlägga. Detta tingsprotokoll har Johannes Bengs upptecknat 03.06.1970

Nämd i ML 1590 -> 1607 Husbonde nämnda tid. Helge Smedjebacka ; Hästbacka-bönder under 1600 talet. Av de handlingar som belyser bosättningen inom Terjärv,och den del som på 1580 talet begynte kallas Hestbacken, framgår att det redan 1547 fanns två hemman i byn. Från ca 1565 delades det ena av dessa så att det fanns tre bönder i byn .från 1560 talet tillkommer en brukare i Kolam och från slutet av århundradet även en på Emmet. Det finns inte några kartor från denna tid,som anger var bosättningen eller gårdarna fanns.Det är först långt senare,eller i slutet av 1600 talet som Lohms karta tillkom. Även om det är långt ifrån säkert,torde hemmanens gårdsbyggnader i byn förutom rior ha funnits på norra sidan av ån,.Vill man försöka att exakt ange gårdarnas placering,torde Ragvald Månssons gård ha varit i Djöstas trakten,.Matz Perssons i Nybondas-Warg, trakten (Smedjebacka )och det tredje hemmanet med Matts Bryggare som ägare,längst i nordväst, sannolikt Forsbacka.Boplatsen kan dock ha varit i Heimbacka -trakten,då där antecknats om någon gammal tomt.Alla hemmanen i byn kallades Hästbacka ,för enkelhetens skull benämndes de i A ) B ) C ). Därmed inte sagt att hemman A) skulle vara äldre än hemman B ).Byns befolkning vid 1600 talets ingång kan kanske ha utgjort 10-> 15 personer i dessa tre rökar.(gårdar) I början Av 1600-talet mantalssattes hemmanen.Hemmanen i Hästbacka by erhöll följande mantalstal: Hemman A ) 1.1/2 mantal, B ) 1 mtl, hemman C ) 1 mantal.Detta ger vid hande att de var förhållandevis stora,eller betydligt över medeltalet.Ägaren till hemman C ) som torde ha varit hemma från annan ort,och synbarligen affärsman,ty han bodde inte i något skede på gården, och höll inga husdjur Däremot hade de båda övriga ägarna många husdjur, Ragvald Månsson hade år 1606, 29 spannland odlad jord och 15 kor, medan Matts Persson på hemman B ) hade 36 1/2 spannland och hela 19 kor. ett spannland kan kanske ha omfattat en något mindre areal än ett tunnland ,som senare blev vanligaste måttet på en arealyta jämte kappland. År 1607 anges Anders Bryggares 16 spannland som öde likaså 1608. År 1610 synes Ragvald Månsson ha avlidit,och efterträdes i de olika längderna av sonen Daniel Ragvaldsson.Denne var förmodligen en betrodd man,enär han redan 1611,tillsammans med ett par andra bönder från socknen ,gjorde en uppvaktning hos kungen Karl 1X i Stocholm ,i en tvist om Öja bornas skyldighet att erlägga skatt till den nybildade socknen Cronoby .( ES 843. )Ärendet avgjordes först den 30 juni 1617 då Gustav Adolf (II) gav sitt utslag. Tvisten gällde Öjabornas ovillighet att gå i Kronoby kyrka , dit 26 rökar överförts i samband med Kronoby sockens bildande, och ovilja att erlägga skatt till den nya socknen.Konungen ansåg att de bör ha rätt att som tidigare besöka sin sockenkyrka i Karleby , även om de eljest hörde till Kronoby.Efter detta talade man om att de med kroppen hörde till Kronoby men med själen till Karleby. (Kronoby databasen)

Efter fredsslutet 1721 började kronan sända rikssvenska sjudare till Österbotten för att lära bönderna koka salpeter. Av någon anledning kom de skickligaste sjudarna från Småland. Till Vörå kom bland andre den 19-årige salpetersjudaren SuneHansson år 1745. Han stationerades i de södra byarna i Vörå. Smålänningen Sune förälskade sig i den två år äldre Anna Hansdotter på Israels. Annas mor Brita hade överlevt kosackernas härjningar. Brita var vid tiden för slaget vid Napo 13 år.Britas far Anders återvände aldrig från slaget. Sune lärde ut sjuderiets hemligheter till bygdens unga män och var samtidigt bonde på Israels. Hans svåger Matts Hansson blev en av lärjungarna. Omkring 1760 delades Israels hemman mellan Sune och Matts. Matts sålde sin hemmansdel till Erik Mårtensson - också en av Sunes sjudarlärlingar. Vid en bouppteckning på Israels 1814 befanns en sjättedel i en ny sjudarpanna vara värd 19 rubel, medan boets tillgångar med mark, kreatur och lösöre var 196 rubel. En brännvinnspanna värderades till 7 rubel. (Rågens Rike 2001, s 26 - 28, Torbjörn Nikus) Anna Hansdotter Israels var barnlös änka då hon gifte sig med Sune Hansson. (Bror K. Åkerblom, Vörå sockens Historia I, Åbo 1937 s. 345) Enligt giftaboken var hon piga, och det står ingenting om att hon var änka. Detta gör att Åkerblom troligtvis har fel. Sune Hanssons testamente Till att uppmuntra min Son Hans Sunison och Hustru och Barn att så mycket ömmare skiöta och föda mig uti min ålderdom och återstående liv, och på det de utan att nång af wår öfrige Barn måtte blifwa ägare af min andel eller 2/3 af mitt innehafwande Israels 5/12 mantal aflinge Skatte Hemman som är 5/24 mantal å den Wörå Sockn och Reckepeldo by, will jag således hafwa förordnat, att bemällt min Son Hans Sunisson och dess Hustru Lisa Mattsdotter och Barn och arfwingar skall efter min död såsom annan dess lagfången egendom få nyttja husen och förenämnde min 2/3 i berörde hemman. Emot det att wår son betalar ut utlösen till sina 3 syskon Brita, Lisa och Maria Sunidöttrar åtta Riks. 16sh Specie till hwardera; och somdottren Ann Sunidotter fördetta ergållit gåfwo Bref af min Hustru Anna Hansdotter, på dess ägande 1/3 av berörde hemmansom är 5/36 delar, kommer hon ej derföre häraf att undfå någon lösen, ej heller bör vår son af henne fordra någon lösenutan kommer de här ägenom att quitta. Derutom förbehålles att min dotter Brita Sunidotter skall så länge hon lefwer ochogift är få min andel af den åker och kyttland som de hafwa upparbetat. Och warder detta Testamente till desto större Säkerhet med mitt namn och egen händige Bohagsmärkes under ristande bestyrkt. Wörå den 10. November 1789 Suni Hansson (Torbjörn Nikus)

Dräng på prästgården. Tog namnet Eklund i Vörå Kallades Dalafar; benämns Erik Dalafar när han nämns i församlingens dödsbok. "Drängen Erik Hansson från Säter och Lervik och pig Kierstin Hansdotter i Halvardsgårdar. EH:s eget vittnesbörd...Erik Hansson i Halvardsgårdar" (Rune Forsgren). Landbonde i Stocksbro 1792-94, flyttade sedan till Murmästarbo, där de bodde i sergeantbostället till 1798 eller 1799. Flyttade sedan till Husby, där de i husförhörslängden omnämns som "utsocknes", samt flyttade 1802 till Finland. Första anteckningen i Vörå kommunionbok gäller nattvardsbesök 1.6.1806. (Joakim Förars) ”Folk for undan fienden till skogarna med sina hästar och sin boskap. Å prostgården [i Vörå] fanns på den tiden 8 hästar; af dem hade man blott en enda hemma- de öfrige voro bortförde. När rysa armén ko, skulle Kosackerne fasttaga i hagen den hemmavarande hästen, men kunde inte få honom. De jagade honom därför på ett trångt ställe i et smalt tåg, hvarest han ovillkorligen blifvit fasttagen, om icke prostens torpare, en stor och stark man, hemma från Sätra socken i Dalarne i Sverige hade med en stor ”gärdestróda” (en stor gärdesstör) slagit hästen efter ryggen, så att han vände sig om och sprang midt mellan Kosackernes hästar bort. Då dessa sågo detta, blefvo de föragade på torparen, genom hvars förvållande hästen slapp dem ur händerna, just få de skulle få fast honom, och skulle kasta sina pikar i honom, men han slog afven till dem med sin stróda att de föllo och icke träffade honom. Kosackerne måste nu vända tillbaka och redo till Murkajs efter hjelp. Under tiden tog torparen fast den efterjagade hästen och lemnade honom åt sin gosse, (som sjelf, nu en nära 80 årig gubbe, för mig berättat tilldragelsen [antagligen Johan Eriksson Dala, f 1.3.1796. Min anmärkning]) och denne jämte två andra gossar, söner till en annan torpare å samma prostegård, foro med hästen undan till skogen och stälde honom mellan en stor sten och en gran, där de fastbundo honom. Sjelfve dröjde äfven de på samma ställe i skogen till följande dagens morgon. Knappt hade gossarne hunnit med hästen till skogen , förrän Kosackerne, som följde spåren, kommo efter och hade troligen hittat både hästen och hans bevakare, som gömt sig bakom en stor sten om icke det med detsamma en tjock dimma lägrat sig öfver jorden, så att de hästen sölande Kosackerne icke mera kunde se spåren af hans steg.” Svenska litteratursällskapet i Finland, 275:91-93. Citerat ur Camilla Asplund Ingemark och Johanna Wassholm: Historiska sägner om 1808-09 års krig, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2009

Ramsay Jully: Frälsesläkter i Finland Magnus Olai, biskop i Finland 1412-1452. Baccalaureat, inskriven såsom "Magnus de Virmo" i Prag 23.2.1396 med tillägg "Magnus de Virmo determinavit" 10.4.1396 och "Magnus de Virmo magistratus est 1.1398". Kallas 1406 "vår älskelige klerk", av konung Erik XIII i ett förläningsbref på Toukela i Virmo socken, utgivet af konungen i Sölvesborg. Erkedjekn (domprost i Åbo, omkring 1410. Vid biskop Bero Balks död år 1412 utvald till dennes efterträdare. Stadfäst i ämbetet 21.10.1412 af påven i Rom, i St Katarina kyrka. Torde i kom af påven utverkat tillstånd till trenne aflatsformulär, två till inkomst för Åbo domkyrka, det tredje till understöd för fattiga djäknar i Åbo stift. Reste från Rom till Paris där han tillbringade vintern. Besökte konung Erik XIII på hemvägen öfver Sverige, och fick då af konungen livstidsförläning av kronoskatten från Masku prästgäll. Företog ca 1420 en vallfartsfärd till det heliga landet, från hvilken han återkom med i Venedig inköpt dyrbar kyrkoskrud till domkyrkan. Försåg äfven domkyrkan och stiftet med nödiga böcker. Stiftade 1421 Helga Lekamens Kor i Åbo domkyrka, och gaf till dess underhåll två gods i Kaarelis, ett i Leinakkala, och ett i Halois i Virmo socken, samt Palttila i Untamala (=Letala) socken. Lät befästa Kuustö biskopsslott, och lät uppföra ett residenshus af sten för biskopen i Åbo. Nitälskade på alla områden för sitt stift, inrättade lasarett och sjukstugor. Befrämjade grundandet av Birgittinerklostret i Nådendal, och har 1438 i Södertelge bland Rikets råd undertecknat klostrets stiftelseurkund. Bekostade af egna medel sakristian och högkoret i klosterkyrkan i Nådendal. Uppförde åt sig själv en bostad midtemot klostret på andra sidan af viken, och bosatte sig därstedes 1450, sedan han tagit avsked från biskopsämbetet; Dog 9.3.1452 i Nådendal, begravd i Åbo domkyrka, i Helga Lekamens kor, det sk Tawastska gravkoret. Grafstenen, som afbildats af Elias Brenner förstördes vid Åbo brand 1681. Vid samma brand nedsmalt en koppartafla, som 1.4.1489 blifvit uppsatt i koret, med inskrift " Anno domini MCCCCLII die IX mensis martii obiit reverendus in Christo Pater et dominus, de nus Magnus D. G. Episkopus Aboënsis, hujus capelle fundatur, qui sedit anno quadraginta." Samma koppartafla bar äfven hans efterträdares biskap Olaus Magni namn, dödsår och dag.

Landssyneman i Pojo 1503. Ärvde efter sin svärfader jämte frälsegodsen Gennäs och Dalkarby i Pojo dennes sköldemärke. Ägde även Arpalax i Bjärnå. Arvsskifte efter honom skedde i Åbo 11.8.1537. (Carpelan II, s 114) Förädrarna enligt anrep. (Anrep I, s 243) Enligt Carpelan föreligger situationen på följande sätt: Enligt äldre genealoger, bl a Anrep, skulle släkten härstamma från en Matias, som omkring 1440 med Konung Christoffer inkommit från Böhmen. Denna tradition härledde sig därav, att "Boije" betydde Böhmare. Vapnet är dock i Finland äldre än namnet. I stället uppger J Ramsay i sina Frälsesläkter såsom ättens stamfar domaren i östra Nyland Carl Mattsson, som anträffas 1421-60 (1478?). Han skulle varit farfars far till "Anders Carlsson i Bjurböle", som efter sin svärfar ärvde såväl godset Gennäs som vapnet och var den första som bar namnet Boije. Enligt Elgenstierna (Svenska adelns ättartavlor I, s 474) var han syneman i Borgå sn 1516. Senare efterforskningar (E Anthoni i Genos 1948) ger emellertid vid handen att också Jully Ramsays tre första släktled bör strykas såsom beroende på en felläsning av henne (FMU IV s. 83). Därmed elimineras Carl Mattsson (namnet interpolerat av J Ramsay). Någon källa finnes icke, som skulle utvisa att J Ramsays tredje släktled, en Carl Andersson i Bjurböle (nämnd 1491), skulle tillhört släkten Boije eller att Bjurböle någonsin varit i denna släkts ägo. Ätten inskrevs på Sveriges riddarhus 1625 under n. 16 och på Finlands 28.1.1818 såsom n. 1 bland adelsmän; dessutom blev en från Sverige senare inflyttad familj (tab 24) 8.10.1857 här inskriven på ätten. På Livlands riddarhus intogs en ättemedlem i mitten av 1700-talet såsom friherre under namnet von Boije n 59; denna släkt utdog 1850. Samma öde drabbade den av presidenten Hans Henrik Boije af Gennäs (tab 25) stiftade friherreliga ätt, som bildades 15.10.1771 och introducerades 1777 under n 294. Han hade emellertid som sonlös fått tillstånd att adoptera sina brorsbarn. Denna adopterade friherreliga ätt, inmatrikulerad på Finlands riddarhus 1818 under nr 20, utgick på manslinjen 1930. I Finland existerar även oadliga familjer med namnet Boije, en del med namnet härledande sig från ett hemmansnamn i Österbotten. (Carpelan II s 113)

Gärningsman: Skarpskytten vid II indelta Wasa skarpskyttebataljon, omyndige Michel Eriksson Kull (M.K.), bondsonen Mårten Isaksson Hirsal (M.H.) och sytningsmanssonen, omyndige Mårten Mattsson Martois (M.M.). Hemort: M.K. och M.H. var från Andiala by och M.M: från Lomby by i Vörå socken. Brottsplats: i förenämnda socken. Brott: Under slagsmål på vägen mellan Lomby och Koskeby i sagda socken hade de åtalade med störar slagit drängen Jakob Mattsson Padäng eller Sippus (J.P.) i huvudet, varav J.P. dött följande natt. -Detta var ett byslagsmål mellan ynglingar från Lomby och Andiala byar; det hade rått oenighet en längre tid mellan dessa byars ynglingar. Avlidne J.P. hade rusat med en stör mot ynglingar från Lomby och Andiala byar och då blivit illa slagen av 3 ynglingar. HR 13.2.1862: HR ansåg, att M.M. var mycket besvärad av att ha burit våldsam hand på avlidne J.P., men då han nekade och fullt bevis saknades, kunde han inte fällas åt saken. Däremot ansåg HR, att M.K. och M.H. gjort sig skyldiga till dråp av J.P., varför HR i stöd av 24:1, 5 och 6 M.B. dömde dem till halshuggning. -Målet hemställdes till HR:s prövning. HovR 19.3.1862: M.K. och M.H. hade anfört besvär över HR:s utslag. HovR fann, att alla 3 åtalade burit våldsam hand på avlidne J.P., men M.K. hade slagit J.P. mot hjässan, vilket slag medfört J.P.:s död. HovR dömde därför i stöd av 24:5 M.B. M.K. för dråp till halshuggning. M.H. och M.M. dömde HovR för delaktighet i dråpet att böta hel mansbot 300 daler med 144 rubel silver, som i brist på tillgångar skulle sonas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. -Målet underställdes Senatens justitiedepartement för slutligt avgörande (24/Di 148). JD 17:9 1862: JD fann likaså, att M.K. var förfallen till dödsstraff för dråp, men av gusnt och nåd och med beaktande av mildrande omständigheter förskonades han från dödsstraffet och dömdes i stället till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, och på en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt i Vörå kyrka och därefter under 4 års tid utföra allmänt arbete tillsvidare på Sveaborgs fästning (Uk. 1862, p. 184/382; Sk. 1862, Eaa 22, f. 102). (Brott mot annans liv i Syd-Österbotten under 1800-talet del II Lars-Otto Backman Vasa 1984)

Flyttade till lillkyrö Helsingfors Dagblad 167 22.6.1897: http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/showPage.html?conversationId=3&action=entryPage&id=437971&pageFrame_currPage=3 Genom utslag afsagdt vid urtima ting den 4 April innevarande år förklarade Häradsrätten i Lillkyro sockens tingslag, efter åtalan af kronolänsmannen Nils Gustaf Stolpe, det vara utredt: att inhyseskarlen Johan Mattson Enges och hans hustru Anna Greta Enges år 1878 om vintern inom nämnda socken genom deras en minderårig dotter olofligen sålt bränvin; att Anna Grets Enges med slik handtering idkeligen fortfarit hvarje gång efter det hon derför varit lagförd vid hö stetinget den 27 September 1878,j vid urtima tinget den 14 Januari innev år och vid lagtima vintertinget den 6 nästpåföljande Mars; att Johan Enges under berörda tid varit hemma och medveten af sin bemälda hustrus förbrytelse, utom vid tiden mellan hösttinget 1878 och urtimatinget den 14 Januari, då han uppehållit sig å annan ort; samt att Anna Greta Erjges den 4 isistsagda månad med en annan person tillhörig häst och släde 2 landsvägen inom socken forslat sex och en half kannor bränvin, hvilket saknat förpassning. Ianledning deraf dömde Häradsrätten, med stöd af 70, 82, 91 och 92 §§ i K. förordningen den 9 Juni 1873, Johan och Anna Greta Enges, hvilka förut uncergåti ansvar för andra resan oloflig bränvinsförsäljning, att böta Johan Enges för tredje resan bränvinsförsäljning, tre »ånger upprepad, 360 mark och Anna Greta Enges för enahanda resa bränvinsförsäljaing, upprepad fyra gånger under samma lagföring, 480mark och för forslande af ©förpassadt bränvin till belopp utöfver två och en half kannor 50 mark eller tillsammans 530 mark, hvarutom Johan och Anna GretaEngeshvardera kulle hållas sex månader i fängelse, äfvecsom det ibeslag tagna bränvinetjförklaradee förbrutet samt uakarne Eoges ålades att utbetala särskilda ersättningar. Öfver omförmäldautslag iifördemakarne Engefe besvär iK. Wasa Hofrätt, som medelst utslag deu 14innev.Juni fann makarne Enges icke hafva anfört skäl till ändring iberörda utslag, hvilket faststäldes.

Enda Simon som föddes 1.1727 i Vörå var född av Simon Simonsson Simons och Brita Hendersdotter 8.1.1727. Lars-Otto Backman, Brott mot annas liv i sydösterbotten 1775-99, del 3 s. 32: Gärningsman: Soldaten ( vid ÖR ) Matts Tapper (M.T.) Hemort: Vörå Socken Brottsplats: Vörå, Rejpelt Brott: Den 26.12.1778 hade M.T. tillsammans med soldaterna Simon Harnesk (S.H.) och Jacob Stenman (J.S.) besökt ett flertal bondgårdar i Rejpelt by och där fått starka drycker, vilket synes ha varit sed vid jultiden. Under deras vandring på kvällen hade S.H. ett flertal gånger okvädat M.T. och råkat i slagsmål på vägen. På Ehrs hemmans gård hade M.T. värmt sig och utan att säga något gått fram till S.H. och huggit honom med en kniv i bröstet och av knivsåret hade S.H. dött tre dagar senare. M.T. hade tidigare förövat en inbrottsstöld hos bonden Jacob Andersson Biri, i Harajoki by i Lillkyro socken. HR i Vörå: I stöd av 24:1 M.B. dömdes M.T. för dråp att giva liv för liv och halshuggas, vari även ingick straffet för inbrottsstölden. Dessutom ålades han att ersätta kostnaderna för obduktionen av S.H:s döda kropp. Målet hemställdes till HovR:s granskning. HovR 23.3.1779: HovR ansåg likaså, att M.T. hade gjort sig skyldig till dödsstraff för sitt dråp på S.H., men HovR fann dock "mildrande skäl och bevekande omständigheter" och utövade leuteration. Staffet blev 40 par spö, 3 slag slag av paret, och på en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt och därefter under 2 års tid hållas till allmänt arbete på Sveaborgs fästning, vilket även inegrep inbrottssstölden. Vidare förordnades enligt kungligt brev 8.5.1754 att innan arbetstiden utgått skulle fästningskommendanten inkomma med berättelse hur M.T. därunder "sig förhållit då HovR om hans entledigande skulle sig närmare utlåta". Av M.T:s egendom skulle utgå obduktionskostnader och ersättning till Jacob Biri för den stulna egendomen, som han inte återfått. Leuteration ( Di 14/17 ) Rotesoldat på Walla torp i Rejpelt år 1752. (Vörå sockens historia 1, s. 369)

Smeden Erik Mattsson Björnström i Pörtom anhöll i augusti 1804 hos landshövdingen att på överloppsjorden vid Kavelbroarna få uppta ett skattskyldigt nybygge. Lantmätaren C.G. Holm förrättade utsyningen. Nybygget skulle vara beläget väster om Lammossen 1/4 mil i nordväst från Pörtom kyrka. Det fick namnet Söderback, emedan det låg 2 km söder om Västerback. Åkermark skulle fås norr och öster om gårdstomten på fin sandjord med lerblandad sandgrund. Marken var beväxt med björk och smärre granskog, "något hällande öster ut mot Lammåsan". Ängsland skulle fås vid Lammosslidarna, där det var 4-5 kvarter djup mossjord, på Ahlbacken, som var lågländ och något stenig, beväxt med alskog på lergrund, samt Lillsahnemossen, som var 5 1/2 alnar djup, beväxt med tagelstarr på lerblandad fin sandgrund. Åker- och ängsmarken mättes till 38 tld, skogsmarken till 141 tld, summa 183 tld. Detta var 1/6 av 1100 tld. Nybygget bestämdes därför till 1/6 mantal. Då ängslägenheterna voro djupa, vattensjuka mossar, som krävde mycket arbete med dikande och kyttande och nybygget åbyggnad, så föreslogo förrättningsmännen högsta möjliga antal frihetsår, som k. m:t förordning medgav. Söderback krononybygge nr 39 har upptagits av smeden Matts Björnström, omtalas i en senare skrift. Både far och son, Matts och Erik Mattsson, har samverkat. Den senare skriften upptar större mark än den första, nämligen nära 4 tld till åker, 15 2/3 tld till äng och 257 tld skog samt 153 tld impediment. Bönderna Johan Johansson Back och Gabriel Dunder gingo i borgen för nybyggets uppodling och iståndsättande. Smeden Erik Björnströms hustru dog sommaren 1809 och gamla smeden Matts Eriksson Björnström våren 1810. Erik Björnström sålde då nybygget åt Hans Söderback eller Fager. Dennes hustru dog 1819. Hans sålde i sin tur nybygget 1822 åt sockensvarvaren Jakob Lundqvist. Inte heller han blev långvarig på nybygget. På 1830-talet träda andra åbor till. K.V. Åkerblom: Pörtom historia, s 97.

Glasblåsare vid följande glasbruk: Kungsholma 1790-1790 Nyby (Olhava) 1791-1796 Strömbäck 1797-1799 Berga 1800-1808 (Aimo Löfberg: Lasitutkimuksia 1993, s 26) Ur Österbottnisk Årsbok 1975; Jacob Seela: En Österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet Berga Bruk (1797-1833); ss 145: Arbetare och rekryteringsproblem. ...För Bergas del visade det sig att räddningen låg i de driftsinskränkningar som landets nordligaste bruk, Nyby [Ijo (Ii) socken, Olhava by 60km norr om Uleåborg], företog i samband med att den nya företagsledningen visade sig vara inkompetent. Flera mästare sökte sig bort och en av dessa var Henric Erik Söderberg som Sjöberg [Olof Sjöberg d.ä] lyckades fästa vid sitt bruk som hyttmästare... ...Genom Söderbergs förmedling fick Sjöberg kontakt med sin hyttmästares förra arbetskamrater vid Nyby, Johan Georg Greiner, Georg Wilhelm Heintzen, Claes Coffeng och dennes svåger, lärlingen Johan Kindström. Greiners far hade varit hyttmästare vid Sandö och var liksom Heintzen av tysk härkomst. Coffeng åter hade ett vallonskt påbrå, hans förfäder hade kommit som smeder till Sverige. Då han i tiden varit anställd vid det anrika Kungsholms glasbruk i Stockholm, vida berömt för sitt vackra vita hushållsglas, kom han att tillsammans med Heintzen bli Bergas första vitglasblåsare. Inflyttad från Strömbäck (S)?. Verksam vid bruket från 1798 till sin död 1808. Enligt ovannämnda källa var även hans son glasblåsare. (s 226). Ytterligare källor kan vara: Fogelberg, Torbjörn. Sandö glasbruk 1750-1928. Sundsvall 1968 s 85, Nijsbeth Åke. - Fogelberg Torbjörn. Reijmyre glasbruk. Linköping 1960. s 34. samt Nijsbeth, Åke. Värmländska glasbruk. I Carlsdal, Anneberg och Liljedahl i Bro. Småskrifter utgivna av Värmlands museum 4. Karlstad 1963.

Kallas i bref af år 1411 ärlig och välbördig man. Anrep 4, s 91. Adel. ätten Spåre, N:o 160, denna gamla och otvivelaktigt ursprungligen Finska slägt är redan i medeltiden i Finland bekant genom åtskilliga densammas i räfstetings- och landsynerätter deltagande medlemmar, men flere af dessas ättledning sinsemellan har ej kunnat utredas. Den första kända stamfadern, hvars afkomlingars namn led för led i rätt nedstigande linje blifvit upptagna och till riktigheten bestyrkta uti ett Hofrättens i Åbo derom den 21 Juli 1647 utfärdade bevis, var Jöns Spåra, som i bref af år 1411 allaredan kallas ärlig och välbördig man. Hans ättlingar vunno under tvänne olika nummer och namn introduktion å riddarhuset. Först utverkade nemligen hans afkomling i åttonde led, Ståthållaren på Kexholms slott och öfver dess len Henric Månsson Spåra, år 1623 ättens introduktion under N:o 160 med namnet Spåra, och sedermera blef denne nyssbemältes faders kusin, Löjtnanten, slutligen kaptenen, Johan Ericsson Spåra, hvilken först efteråt kunde utreda sig tillhöra samma slägts äldsta ättegren och i sjunde led härstamma från förenämnda Jöns Spåra, särskildt den 13 nov 1647 Adlad och antag namnet Silfverspåre, samt vann sålunda och med då tillika erhållen liten tillökning i hjelmprydnaden för det gamla ättevapnet, en silfverspåre i blått fält, äfven 1649 skiljd introduktion under N:o 385. Dennas ätt eller ättegren utgick innan slutet af samma århundrade, hvaremot den först introducerade grenen ännu fortlever, och blef 1818 immatrikulerad å Finska riddarhuset under N:o 9 bland Adelsmän med det redan vid 1765 års riksdag för ätten ändrade namnet Spåre. Anrep 4, s 91.

I K.V.Åkerblom, Replot Historia, s 311 finns följande text: Den först innehavaren av det hemman i Replot kyrkby, som sedemera gått under namnet Lassila, tycks vara Olof Larsson, omnämnd som nämndeman 1544 och bonde här ännu 1557, då (tydl. sonen) Jåper Olssson förekommer jämsides. 1563-64 står denne upptagen ensam för gården. Efter honom har vi 1567-85 Lasse Olsson, också nämndeman och (av allt att döma) Sigfred Larsson (1585 och ännu 1619), följd av Erich Sigfredsson (1623 och 1627) och Lars Sigfredsson (1627 och ännu 1637). Erich var vid roteringen 1627 50 år och Lars 30 år gammal. Den Erich Sigfredsson, som upptas i 1644 års tiondelängd, är eventuellt samma persson. I så fall hade hemmanet även då en nämndeman. Det är möjligt att härefter följt det finska inslag, som gett upphov till namnformen Lassila (för den gård där Lars, Lasse, bott). i domboken för 1660 talas om sal. Haragubbens i Replot son Lars Persson. Denne var bonde på hemmanet redan år1655, och han dog 1685. Hans efterföljare var sonen Mickel Larsson, som tycks ha stått för gården efter 1669 - han dog 1706, 60 år gammal. År 1701 klövs hemmanet, som varit 1 mantal mellan Lars Larsson och Mickels måg, drängen Simon Markusson, i två lika stora delar. Simon levde till 1753. På Lars Larssons del satt efter stora ofreden Matts Larsson Lassila (död 1754) följd av sonen Mickel Mattson (omtalad 1756) och mågen Johan, vars son Johan Johansson Lassila i sin tur var måg åt Mickel Matsson. Sist under 1700-talet ha vi här Johan Johanssons äldste son Israel Johansson, redan 1773 (3/8 mtl: död 1815)

Soldat, hemmansbrukare. Lars Persson var soldat vid olika rotar,hans längd var 6 fot (ca 180 cm) Lars bodde förmodligen först i Sköllersta eftersom både han och de första barnen var födda där. I HFL för Asker 1784-1795 står han som inhyses i gården Meniaska. Uppgifter från Björn Hallberg: Lars Persson adm. och nattvard 1767 då han bor på Hällebo tillsammans med bröder och modern Britta Larsdotter som var omgift med Per Nilsson. Fadern Peder Warberg dog 1759 i Stralsund. Lars kom till Finland 1788 som soldat vid Lasta rote i Egeby. Han levde 1797 i Hällebo då han tar nattvard. Utdrag ur Generalmönsterrullor i Närke och Värmland: Mikrofilm WA 856 1788 Testa roten nr 104 Lars Persson Testman född i Nerike, 36 år 13 tjänsteår, längd 6 fot (ca 183 cm) gift, fjärde Corporalskapet 1789 Menigasker nr 87 Vacant/I stället hit transporterad den 1 Nov 1789 från 104 Lars Persson Menlös född i Nerike 1794 Menigasker nr 87 Lars Persson transporteras till nr 84 den 31 maj 1794 Mikorfilm WA 857 1797 Mörby nr 84 Lars Persson Mör 45 år, 22 tjänsteår. Flyttade Soldat Testman 1787 från Ullavi, Sköllersta (T) till Egeby, Sköllersta (T) (Hfl Sköllersta 1786-90 MN 1201). Flyttade Soldat Menlös 1790 från Sköllersta (T) till Menigasker, Sköllersta (T) (Hfl Sköllersta 1786-90 MN 1201). Inflyttad mellan 1796 och 1812 till Mörby Ägor, Asker (T) (Hfl Asker 1796-1812/MN 1011). Avsk. Soldaten Lars Mör Levde mellan 1803 och 1812 i Mörby Ägor, Asker (T) (Hfl Asker 1803-1812/MN 1011, sid 18). inhyses, avsked. Sold. Lars Mörn. [Tomas Larsson]

Kronolänsman 1723 till sin död Lomby? Släktskapet ej verifierat. Uppbyggnadsarbetet efter Stora ofreden började så småningom. Befolkningsbokföringen i församlingen startade ånyo 1723. Det blev också aktuellt med folkbildningsarbete i byn, att utbilda läskunniga barn och bybor. Länsman Backman på Nygårds fick efter freden prästerskapets tillstånd att undervisa barnen och de bybor som hade möjlighet att delta i "byskolan". Backman dog 1731. Efter Backman kom till Nygårds länsman Georg Oxe. Hans måg Vidbäcker var tydligen också läskunnig. Om de fortsatte att lära byborna att läsa förtäljer inte anteckningarna. Att i dag få ett vattentätt belägg för hur läs- och skrivundervisningen i Rökiö fungerade i gången tid är inte möjligt på grund av avsaknad av dokument. Men i församlingens kommunionbok från år 1750 finns anteckningar om att det fanns byskollärare till sådan undervisning i Rökiö. Runar Hagberg, Varje bokstav är ett frö, Rökiö skola 100 år, s. 10 Kaarlo Wirilander: Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo. Virkatalon haltijain luettelot. Helsinki 1953 s. 8: 16. Lippumies Virkatalo: Vehmaa (Vemo) Karaluoto Georg Oxe 27.9.1718 - 1719 Georg oxe 30.6.1721 - (vielä 1722) 17. Majoittaja Virkatalo: Mynämäki /Wirmo) Raimela Seikkula Georg Oxe (1720?) - 30.6.1721 Allt detta hörde till: Turun Läänin jalkaväkirykmenti, Everstluutnantin komppania Vi vet inte om detta är rätt Georg Oxe I Oravais dödsbok finns det en markering att det har dött en Petter Oxe den 8.9.1757 och att han vid döden var 102 år(!?). Vem är han?

Korsholman tuomiokunta E2c13 s 550: År 1900 den 26 februari förrättades av underskriven med biträde av arrendatorn Matts Styris, laga bouppteckning o värdering av kvarlåtenskapen efter backstugokarlsänkan Helena Emanuelsdotter Dahl, ifrån Singsby af Mustasaari socken, som den 18:e sistliden februari aflidit, och efter sig lemnade barn och arfvingar, sonen Johan Abrahamsson och dottern Maria gift med åkaren Jonas Willför, och dottern Ulrika gift med bondesonen Otto Pellas, aflidne sonen Hermans omyndiga barn Rika Olivia 13 år, Erene Elisabeth 9 år och Anne Emelia 3 år gamla. Såsom sina barns rättsbevakare enkan Erika Lithen, och för omyndige dotter Jan Johan Johansson Ström 12 år gamla, påkallades såsom godman vid förrättning arrendatorn Matts Styris. Lösegendom: en stugbyggnad med farstu (150 mk), 2 bleckhinkar, 1 blecksikt, 3 porslinsfat, 4 stenfat, 1 gräddsnäcka, 1 st huggyxa, 1 grep, 1 potatisgräfta, 1 gryta, 1 bleckpanna, 1 mindre panna, 1 kaffebrännare, 1 kaffekvarn, 1 kaffepanna, 1 stoppad kofta, 1 randig kjortel, 1 dito grön, brun, grå, 3 tröjor, 1 förkläde, 6 dukar, 8 linnen, 8 par strumpor, 1 bolster, 4 huvuddynor, 3 stoppade täcken, 1 filt, 1 täcken, 3 lakan, 1 amerikanskt väggur, 1 taklampa, 1 bord med skåp, 1 soffa, 1 skkåp, 1 zinkhink, 2 vattensåar, 2 diskbunkar, 1 ullsax, 4 mattor, 1 kaffebricka, kontantpenningar 1100 mk på Wasa Aktie Banck, hos bn Abraham Pellas 2000 mk.

Åbo underrättelser 115 30.4.1878 http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/showPage.html?conversationId=15&action=entryPage&id=369158&pageFrame_currPage=2 Enkan Susanna Enges eller Filla beswärade sig hos länets guvernör deröfwer, att henne för ar 1875 påförts afgifter till stadens kyrka och presterskap med 11 mk 95 p., ehuru hon wore säwäl mantalsskrifwen, som ock i kyrkobok antecknad i Lillkyro sockcn och således ej tillhörde Wasa stadsförsamling. Guvernören resolverade, allaredan den 20 januari 1877, att alldenstund hon sjelf medgifwit, att hon i tio ars tid dedrifwit torghandel härstädes och kyrkorådet utredt, att hon är i stadens mantalslängd upptagen, fördenskull och emedan hon wid slikt förhållande måste anses wara inuewånare i staden och således skyldig att afgiften till stadens kyrka och presterskap erlägga, förkastades beswären. Sä långt är allt godt och wäl; men nu anträffades enkan Filla af exekutor först den 26 sistlidne mars, och han intygar, att hon "saknar all tillgäng, hwadan framtida debitering torde wara alldeles onödig". Tänk om hon nu skulle falla fattigwärden till last, hwilket icke är absolut omöjligt; i sädant fall wore wäl kyrkorödet icke synnerligen angeläget om att fä henne ansedd som "innewönare i staden", utan twärtom högst beredwilligt att afst sin eröfring ät boerna, utan att frägan ens behöfoe hänsijutas till kongreh eller konferens.

Enl Nordisk Familjebok: Cröell, Samuel, finsk ämbetsman, f omkr 1600 i Viborg, innehade åtminstone sedan 1630 proviant- och slottsskrifvar- samt, efter landtregeringens ombildning år 1634, landssekreterarbefattningen i Viborg, men anklagades för brottslig egennytta i sin ämbetsutöfning, i synnerhet vid utskrifningarna, och dömdes 1637 till döden, hvilken dom mildrades till 3´000 dal. smt böter och ämbetets förlust. Oaktat sådana föregåenden utnämndes C. 1646 till kammarfiskal i Viborgs och Nyslotts län, i hvilken egenskap han anställde en sträng räfst med landsstatens tjänstemän, hvarvid icke ens landshöfdingarna i Viborg, J.Rosenhane, och i Nyslott, M.Jordan, undangingo hans förföljelseifver. Detta hans nit blef belönadt. Han återfick sin medborgerliga ära och utsågs 1647 till kammarfiskal i Keksholms län och Ingermanland. Hans förfarande där var ännu hänsynslösare, men då han slutligen antastade äfven generalguvernören K.Mörner, träffades den djärfve mannen af de uppretade ämbetsmännens hämnd. Han insattes 1653 på Keksholms slott, där han i tre års tid förblef fängslad utan laga rannsakning och dom. Därefter återvann han friheten. Död 1667. Hans lefnadsöden, som äro af intresse för kännedom om 1600-talets administrativa förhållanden, hafva blivit skildrade af K.K.Tigerstedt i Finsk tidskrift (1880).

Från år 1756 föreligger från Vörå en tingsnotis, som kastar ett bjärt ljus över den tidens sanitära förhållanden. En längre rannsakning hölls med bonden Anders Simonsson (Smårus) i Rökiö och hans hustru Maria Andersdotter samt en soldathustru Christin Jacobsdotter, vilken senare vid barnförlossning vållat Marias barns död genom oskicklighet. Hon hade skurit barnet i pannan. Det tillägges i protokollet, att Anders "skall i synnerhet bestridt en inöfwad Barnmorskas antagande, då om nödvändigheten däraf blifwit föreställning giord till Socknemännerne". Soldathustrun dömdes till 14 dagars fängelse med vatten och bröd och bonden för sin likgiltighet att söka läkare - som var på 3,5 mils avstånd - till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1737, s. 118 1786 avtalade kaptenen vid arméns flotta Gustav Christophersson med Matts Ingo från Lomby, Mickel Mannil från Andiala samt Anders Smorus från Rökiö om byggandet av ett briggfartyg, 58 fot i kölen och 23 fot brett. Faryget byggdes vid Sarkemo holme under ledning av byggmästaren Johan Holmudd. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1737, s. 363 1768 förordades klyvning av Smårus hemman i Rökiö Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327

fabriksarbetare (finmekaniker på låsfabriken) E A Naesman startade företaget år 1846 med tillverkning av smidesprodukter i hörnet Smedjegatan-Drottninggatan [i Eskilstuna]. August Ståhlberg övertog företaget år 1881 och flyttade till nya lokaler på Kungsgatan år 1883. Låsfabriks AB bildades år 1894. År 1972 flyttade företaget till Vilsta industriområde och ingår sedan år 1985 i den schweiziska koncernen Kaba Holding Ltd. Även tillverkning av bl a. ljusstakar och sparbössor. (Källa: Från stenblock till datorchip.) Kom till Björkboda låsfabrik i slutet av 1800-talet. "Efter Anders Ramsays tid bytte Björkboda bruk ägare rätt ofta, tills det år 1887 köptes av målarmästare Ulrik Palmu från Helsingfors. Palmu värvade låssmeder från Eskilstuna i Sverige och bruket började tillverka lås. För att få en god fart sålde Palmu en stor del av ägorna och lät hugga ner skogen. Verksamheten var lönsam: år 1898 fanns 72 anställda vid bruket, inklusive verktygsarbetare, svarvare, pressförman, hejare, gjutare, smed, lackerska, slipare, pressare, hantlangare, smärglare, låsarbetare mm. Björkboda lås fungerar fortfarande, som en del av en större koncern." http://www.sagalund.fi/interaktivt/?vs=3&ln=2&pg=26 http://www.bruksmuseum.fi/

"Ställd på framtid för dråp". Källa: Vasanejdens Släktforskares Årsbok nr 12 (Av Ulla Höglund sammanställd släktutredning om släkten Norrgran från Munsmo) Johan Erik Johansson Wester. Född 8.9.1823 i Munsmo, d. 1.10.1848. Backman - Brott mot annans liv: Gärningsman omyndige bondsonen Johan Isaksson Hellman (JH) Hemort: Munsmo by av Korsholms socken. Brottsplats: förenämnda by och socken. Brott: Söndagen den 1.1.0.1848 om aftonen vid dörren till torparen Israel Stjernas boningsstuga i Munsmo by hade JH med kniv huggit bonden Johan Erik Johansson Wester (JEW) ett djupt sår på främre sidan av låret, varav han dött en timme senare i förblödning. Knivhugget hade avskurit en pulsåder och blod hade strömmat ur låret. HR 15.1.1849: Häradsrätten ansåg att JH var ganska mycket besvärad om berörde dråp men såvitt han enständigt nekade och närmare bevisning saknades kunde HR inte enligt 17:29 R.B. fälla honom till saken. Målet hemställdes till hovrättens prövning. Hovrätten 15.3.1849: Hovrättens som ändrade HR:s utslag ansåg att JH var med mera än 1/2 bevis besvärad att ha knivhuggit JEW men då han nekade och laga bevis saknades lämnade hovrätten saken enl 17:32 på framtiden. Kallades Storstu Smedin?

Ramsay: Fick frälsebrev 7.12.1407 i Åbo af konung Erik, "med sådana villkor, att han, hans efterkommande och arfingar i deras lifsdagar vare färdiga med harnesk och värja till vår och riksens tjänst". Domhafvande i Hollola härad 1403 och i Hauho härad ännu 1431. Avslutade 1402, med sin broder Magnus, ett köp om Kaarleis gods i Virmo socken, hvilket deras aflidne fader ingått. Ingick skifte 1423 med brodern Magnus om arfvet efter deras föräldrar, sålunda att Nils behöll arfvegodsen i Tavastland, jämte Borgby i Sibbo socken, medan Magnus tog godsen i Virmo och Pikis, med Palttila i Letala socken. Dels köpte, dels bytte sig till Porkkala sätesgård i Lampis socken 1410, med stadsfästelse 1411. Nämnes icke efter 1431, och torde aflidit vid denna tid. Gift med ..., som ärfde Kärknäs i Sagu socken, hvilket gods ännu 1405 innehades af Nils Tawast. Har ofta av genealoger sammanblandats med riddaren Niklis Olofsson. Biskopen broder Nils Olofsson, går i alla urkunder under namnet Niklis eller Nisse Tawast "beskedlig man" rätt och slätt. Genos 68, 1997, Ari-Pekka Palola (vår överättning): Han var gift två gånger men fruarnas namn är okända. Han hade åtminstone tre söner och fyra döttrar.

År 1703 bestämdes att alla hemman skulle ha entydiga namn. Vissa hemman fick behålla sina namn, medan andra döptes om. Fogden hade tydligen ett stort djurintresse eftersom många av "djurhemmanen", t.ex. Räf mm fick sina namn på denna tid. Den första förekomsten av namnet Räf är från 1704. Utdrag ur GERBY-VESTERVIK i gången tid, del I, s. 52: Nr 6. räf 1. Henrik Påhlsson 1550-1576 Nämndeman 1553-1563, bomärke i Stockholm stads tänkebok 1553. 1556 i pld, 6 näbbar 2. Henrik Larsson 1577-1581 1577 12 1/2 spl 3. Sigfrid Henriksson 1582-1591 1582 12 1/2 spl 4. Birita Encka 1592-1597 5. Erik Sigfridsson 1598-1622 1612 2/3 mant. 6. Mårten Sigfridsson 1623-1654 (f. 1587) 1623 3/4 mant. 1640 3 pers. 7. Henrik Mårtensson 1655-1677 (f. 1620) 1663 4 pers. 8. Hustru Maria Olsdotter 1678-1687 1678 3/4 m. 1686 4 pers. br.s Mats h. Marg. s. Simon 9. Matts Mickelsson 1688-1700 1688 2/3 m. 1695 3/4 m. skatte 1700 h. Marg s. Markus h. Brita måg. Mickel h. Marg 10. Mickel Matsson Rääf 1701-1739 (d. ca 1770) 1704 nämns namnet RÄÄF f.f.g. 1705 3/4 m. skatte STORA OFREDEN 1724 3/4 m. 3 pers. h. Marg. d Beata 11. Marckus Mickelsson Rääf 1740- (f. ca 1722) 1740 3/4 kr. 1750 hustru br. Anders br. Mats

Krukmakarverkstad på gården i Roparnäs, Vasa. Huset och verkstaden finns fortfarande kvar och ägs av hans son, Runar Nieminen, som även innehar exemplar av hans keramik. Stuckatör. Lärt sig yrket på Ateneum i Helsingfors. Renoverade bl.a. ornamenten i Stadshuset, Vasaborg, vattentornet och Blomsterhuset i Vasa. Utförde även arbete i Jakobstad och Gamla Karleby. Arbetade åt arkitekt Stenfors tillsammans med sin far. Bägge var med i en arbetsgrupp som reste runt i riket och byggde bland annat Helsingfors tågstation. Under tsartiden arbetade de i Ryssland och var bland annat till Svarta Havet och deltog i byggandet av ett fästningsverk där. Bouppteckningen efter Arvo Yrjö Nieminen förrättades den 12 juli 1962. Bouppteckningen förrättades i den avlidnes hem i Vasa, Roparnäsvägen 41. Som tillgångar fanns bl.a. hemgården: gård uppförd på Anders Wiik benämnda parcellägenhet, underlydande Holmlund benämnda del av Holm skattehemman i Smedsby by, numera Vasa stad. Övriga tillgångar var bl.a. en tomt på Centralgatan i Roparnäs. Jordfäst på Vasa Gamla begravningsplats. Gravstenen finns på Korsholms begravningsplats i Kapellbacken. Namnet finns på hans föräldrars gravsten.

I mitten av januari månad 1771 blev bonden Matts Klavus i Lotlax av soldaten Olof Åhlberg underrättad om att soldaterna Johan Ekblad från Kerklax, Zacharias Snäll från Lotlax och Eric Sundström Bertby planerade ett inbrott i Klavus sädesbod. Klavus började då vakta om nätterna och fick hjälp därvid av bönderna Matts Kull, Samuel Kroks, Jacob Blusi och Anders Rännar, vilka tredje natten gömde sig i en badstuga och en rilada, medan Klavus med hustru och drängen höll sig inne i stugan. Plötsligt hördes ljud från gården. Det knapprade på fönstret, och en hostning hördes. Det var Åhlberg, som lämnade tecken åt Klavus, att tiden var inne. Husbonden gick dock inte ut, förrän han hört ett bösskott och funnit att Samuel Krok skjutit tjuvarnas ena häst, som de lämnat vid riladan. De hade borrat hål i bodgolvet och urtappat en tunna råg, varvid de lagt en halv tunna i den släde, som de hade haft medsig vid boden och med vilken de efter skottlossningen tagit till flykten mot Bertby. Den andra halvtunnan lämnade de kvar i en säck under boden. I släden funnos ytterligare sex tomma säckar. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 82

Vargeringskarl i Malax 1783-90. (Margaretha Lindholm) Soldat på Norrbacka i Iskmo. Soldaterna på detta soldattorp fick ofta namnet Leijondahl, senare namnet Leijon, då de blev antagna i soldattjänst. Den sista soldaten på torpet, Erik Udd från Malax f 1772, fick behålla sitt födelsenamn. Erik Udd var i tjänst 1796-1808. Soldattorpet revs efter deras död. (Iskmo-Jungsund, förr och nu, del II, s 26, Frams tryckeri, 1989) No 141: Norrbacka soldattorp i rotan no 141, var som av namnet framgår, beläget på nuvarande Norrback i Iskmo. Det var hemmanen Norrback och Kloo i Iskmo samt Kalfholm, Örn och Pellas i Jungsund som bildade rotan nr 141. Soldaterna på dettasoldattorp fick namnet Lejondahl, senare namnet Lejon, då de blev antagna i soldattjänst. Den sista soldaten på Norrbacka soldattorp var Erik Mattsson Udd, född 1772 i Malax. Han blev antagen i tjänst 29 mars 1796, han var då 5 fot 8 tum =173 cm lång. Soldat Udd dog någon gång mellan 1808 - 1814. Han var gift med Magdalena Eliasdotter Storgård, född 1763, död 1853. (Herbert Lindahl: Bönder och markägare i Iskmo och Jungsund 1550 - 1950, s. 120)

Vi har motstridiga uppgifter om dessa personer. Enligt Ragnar Mannils artikel, "Grels Caino och Olof OlofssonTorp Historien om två bönder i Vetil och deras sentida ättlingars sökande efter rötterna" skulle det var på följande sätt: "På Kristola hemman i Bennäs, Pedersöre, uppenbarade sig i början av 1700-talet, troligen efter stora ofreden, en sonsons sonsons sonson till Grels tillsammans med sin dotter Maria Gustafsdotter (1691-1773). Hon gifte sig med Mickel Andersson Gunnila, som uppgavs vara 'kommen från Savoland'.Deras son Mickel Mickelsson var född i Pedersöre 1724 och gifte sig med Lisa Simonsdotter Kåll och blev genom giftermålet måg på Kåll hemman i Sundby. Hur det nu var, berättar traditionen, mötte Mickel Kåll på marknaden i Nykarleby en dag en bonde från Lotlax i Vörå. Bonden Ohls skröt över sitt stora hemman, och plötsligt ingick de avtal om byte. Kyrkboken berättar att hela familjen Kåll år 1783 flyttade till Vörå. Sonen Simon Mickelsson Kåll eller Ohls (1745-1819) som han nu hette blev följande husbonde på Loukkus hemman i Lotlax."

Ramsay Jully: Frälsesläkter i Finland, H:fors 1909: Olof Tawast har 29.8.1386 bland frälsemän i Finland bekräftat den skrivelse i hvilken Finlands inbyggare hos konung Albrekt anhålla om Jeppe Diekn till lagman i Finland. Var sannolikt bördig från Tavastland, från Kylmäkoski socken, Mellola by, där sonen Niklis Tawast hade sitt "fäderne", som han 1411 bortbytte mot Porkkala i Lampis socken. Köpte för halftredjehundramark ett gods, Alasjoki (Tavastila) i Virmo socken, hvilket gods sedan blev släktens stamgods, och där, c 1850, en silversked prydd med Tawastska vapnet hittades. Köpte äfven gods i Halois i Virmo och i Kurina i Miettois socken, hvilket köp hans son, biskopen, år 1416 till fullo betalade. Äfven afslöto sönerne, biskopen och Niklis Olofsson, den handel han ingått om Kaarleis i Virmo socken, 17.3.1402. I sistnämnda urkund nämnes han afliden "Olof Tawast, Gud hans själ nåde". -Gift med ..., om hvilken endast är kunnigt, att hennes moder egde Palttila i Letala socken. Enliigt Anrep V!, s 268 gifte han sig med sin svägerska.

Vapendragare hos Konung Erik IX, den helige. Förfäderna till Jägarhornarne hafva för sanning berättat, att stamfadern skall varit Rötger Ingesson, hvilken, för sin ansenliga växt, mandom och styrka, skall blifvit tagen till vapendragare af Konung Erik IX, den Helige, under dennes vistelse i Finland på 1150-talet, och sedan följt honom till Sverige, hvarest han i en slagtning emot de Danske anfört en trupp ryttare och haft, efter tidens sed, med sig ett horn, hvarmed tecken gavs. Han dref dervid en trupp Danskar tillbaka och förföljde dem med sådan häftighet, att han kom tätt bakom ryggen på deras krigshär, då han blåste segerljud i hornet, hvaraf Danskarne förskräckte togo flykten, lemnande segervinnaren ett stort byte, deraf Danmarks kyrka, en half mil från Uppsala, blifvit uppbyggd. Han sjelf blef kallad Jagarhorn; och såsom bevis på denna berättelses sannfärdighet, anföres, att ett stort buffelhorn, med några runstäfver kring kanten, i flera hundrade år åtföljt hufvudmannen för ätten. Anrep 2, s 392.

Nimismies. Asuinpaikka Karjaa. Lautamiehenä laamanninkäräjillä Sannäsissä 1424. Karjaalainen Dönsbyn-suku luultavasti omisti 1400-luvulla sen maa-alueen, jonka Gereke Skytte ja virolainen Padaisten luostarin apotti panttasivat 1347 (Lakukullan tila). Suku aateloitiin 1467. Sammunut miehenpuolelta 1620. Dönsby-suku on läheistä sukua aatelisille Sjundby- ja Kalmusnäs-suvuille, joilla on samanlainen vaakuna. Lapset: 1) Dynius Magnusson (katso taulu 2) Flöteskatteman, Karjaa 1451. Asuinpaikka Karjaa. http://www.paltta.fi/suku/paltta/paltta-ia6.htm -------------------- Karjaalainen Dönsbyn-suku luultavasti omisti 1400-luvulla sen maaalueen, jonka Gereke Skytte ja virolainen Padaisten luostarin apotti panttasivat 1347 (Lakukullan tila). Suku aateloitiin 1467. Sammunut miehenpuolelta 1620 1. Magnus Thyniuksenpoika, lautamiehenä laamanninkäräjillä Sannäsissä 1424 2. Poika: Dynius Magnuksenpoika, taulu 2. http://www.paltta.fi/suku/paltta/paltta-ia6.htm

Uppbyggnadsarbetet efter Stora ofreden började så småningom. Befolkningsbokföringen i församlingen startade ånyo 1723. Det blev också aktuellt med folkbildningsarbete i byn, att utbilda läskunniga barn och bybor. Länsman Backman på Nygårds fick efter freden prästerskapets tillstånd att undervisa barnen och de bybor som hade möjlighet att delta i "byskolan". Backman dog 1731. Efter Backman kom till Nygårds länsman Georg Oxe. Hans måg Vidbäcker var tydligen också läskunnig. Om de fortsatte att lära byborna att läsa förtäljer inte anteckningarna. Att i dag få ett vattentätt belägg för hur läs- och skrivundervisningen i Rökiö fungerade i gången tid är inte möjligt på grund av avsaknad av dokument. Men i församlingens kommunionbok från år 1750 finns anteckningar om att det fanns byskollärare till sådan undervisning i Rökiö. Runar Hagberg, Varje bokstav är ett frö, Rökiö skola 100 år, s. 10 Rotesoldat på "Klobben hus" torpet i Rökiö

Adlad Rosendal Svenska adliga ätten nr. 644, numera utdöd Rosendal, Släkten hästammar från birkarlen Nils Olsson i Hamnen i Öjebyn, Piteå. Dennes sonson, assessorn vid Åbo hovrätt, Erik Andersson (1615-1690), adlades med namnet Rosendal 1654. Sköld: I blått tre (2, 1) röda rosor. Öppen hjälm, svart hjälmtäcke, fodrat med blått, svart och röd hjälmbindel. Hjälmprydnad: mellan två vesselhorn, det högra delat i rött och svart, och det vänstra i svart och rött, en röd ros. Släkten dog ut på 1700-talet. ( http://hem.passagen.se/kuoksu/vapenbok.htm ) Se även: http://www.genealogia.fi/genos/20/20_3.htm Långårig tjänst vid krigskommissariatet. Kamrer där 24.3.1653, assessor vid Åbo hovrätt augusti 1666, ledamot av en riddarsyn 26.8.1668, död 4.12.1690, begravd 1694 i Lojo kyrka. Erhöll 8.6.1651 förläning på Volj i Lojo socken samt expektans på sin svärfars gods, Veiby, med Immola hemman. Köpte 1680 Moisio säteri. (Elgstjerna VI s 475)

Flyttade år 1905 med familj till Måsa hemman i Lålax. Finlands Allmänna Tidning no 185 13.08.1908 http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/showPage.html?conversationId=7&action=entryPage&id=621862&pageFrame_currPage=2 Enär undertecknade vid sökt lagfart å 13/72 mantal af Måsa skattehemman N:o 4 i Lålax by af Vörå socken, icke kunna tillförlitligen styrka våra företrädares åtkomst och egdarätt till sagda hemmansdel, varda jemlikt Häradsrättens iVörå, Oravais och Maxmo socknars tingslag beslut af den 3 Oktober 1906, den eller de, som med stöd af bättre rätt vilja lagfarten hindra, härmed uppmanade att sin talan derom vid bemalde Häradsrätt utföra och stämning dertill uttaga inom natt och år efter det denna,kungörelse blifvit tredje gången i landets officiela tidningar offentliggjord, vid äfventyr att lagfart oss meddelas. Vörå, den 13 Juli 1908. Karl Johansson Enges Maria Johansdotter Enges

Troligen sockenskrivare i Vörå före 1717 Kronolänsman i Lahela 1717-21 (Matti Lund) Länsman i Vörå 1721-24 (Bror Åkerblom, Vörå sockens historia I, s 78) Under den tid när Christian Joakim Schmiedefelt var lagman i Vasa distrikt gjorde åtminstone länsmännen Widbäck i Laihela, Uppa i Närpes, Essevius i Lappajärvi och Ahlgren i Jeppo sig skyldiga till att utta för mycket skatt av bänderna. Dessutom hade de på annat sätt missbrukat sin makt och våldförst sig på befolkningen. När lagman Stackelberg tillträdde sin tjänst ställde han länsmännen inför rätta och två av dem, Essevius och Ahlgren, dömdes till döden. Avrättningarna han doch inte verkställas före freden. (Christer Kuvaja, Försörjning av en ockupationsarmé - Den ryska arméns underhållssystem i finland 1713-1721, Åbo Akademi 1999, s. 250 - Angiven källa: Alanen, Etelä Pohjanmaan historia IV:1, s.159-160,162)

Finns omnämnd i jordaboken 1695 Hela Enges blev kronohemman 19.8.1686, konfirmerat av landshövdingen 21.1.1687. Några år senare var samtliga hemman i byn helt eller delvis skatte och kronohemman. Tvistade år 1685 med Simon Simonsson (Kavus) i Karvsor om ett åkerstycke , beläget i Nyby åkern i Lålax. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 232 Blev stämd av sin svärson 1699 på dennes hustrus innestående mödernearv. Detta torde vara Brita Tomasdotters man Johan Eriksson? Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 442 Mellan 1708 och 1723 heter husbonden på Enges hemman Johan Danielsson, moder Margareta. Är detta sonen till sockenskräddaren Daniel Persson och är han en Enges? Ur Avkortningslängden 1690: "1 mtl Thomas Mårtensson niuter efter högwälborne H landshöfdingens Bref af den 21 Januarij 1687 1/2 Mantals inlägning"

Ylioppilas Turussa 1688, kappalaisena Saarijärvellä 1694 - 1736 ja vt. kirkkoherrana 1702 - 04 sekä 1714 - 22. Hän rakensi omin varoin Tarvaalaan kappalaisen pappilan. Se käsitti asuttavan savupirtin, tuparakennuksen, jonka yhteydessä oli kamari ja kummassakin tulisijat ja lasiikunat. Hänen pit-kän virkakautensa aikana olivat 1690-luvun nälkävuodet ja Isovihan aika. Vaikeina aikoinakaan hän ei jättänyt seurakuntaansa. Venäläismiehityksen aikana hän oli seurakunnan ainoa pappi. Seurakuntalaiset kiintyivät häneen ja vaativat hänen nimittämistään vuonna 1722 avoinna olevaan kirkkoherran virkaan. Kirkolliset viranomaiset katsoivat, että hän oli veljeillyt venäläisten kanssa, eikä häntä nimitetty kirkkoherraksi. Kaikesta huolimatta Silander jäi Saarijär-velle ja palveli kappalaisena pitäjäläisiä kuolemaansa saakka. Muuttanut: Saarijärvelle 1692.

Notis från 1755. Bonden Mickel Zachris i Bertby samt bönderna Matts Skottar och Erik Ehrs i Palvis fingo vid tinget höra klagomål av ErikThors från Bertby, emedan de årligen vid Brännäs sund nedsatt vid sina katsor till stängsel granbuskar, vilka om vårarna kringflutit med isen och förhindrat kärandens notdräkt i samma sund. På grund av klagomålet lovade de tre svarandena att hädanefter ej inrätta sina katsestängsel med granris utan med "spjälkgård". Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 300 Skotars hemman finns omnämnt 1556 i samband med en hemmansklyvning mellan bröderna Sigfred och Bengt Augustinussöner. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 367 Vid skatteläggningen 1758-59 uppgick Skåtars hemman till 66 tegar åker och 56 tegar äng. Vid stirskiftet 10 år senare fanns det 67 respektive 64 tegar.

Tjänade under sin tid i Helsingfors hos en fin familj, som tillbringade somrarna på Volga med sin båt. Lärde sig ryska under den tiden. Vaasan perukirja 1942 s 107 År 1941 den 20 okt förrättade undertecknad efter murareänkan Cecilia Maria Malmberg, som avled den 5.10.1941 o efterlämnade stärbhusdelägare: gifta sonen Arvo Nieminen, dotter Siiri Maria Alanko och sonen Eero Emil Nieminen. Byggn.parcell r nr 1:43 belägen på Klockars benämnda del Storgård hemman nr 1 i Smedsby by Roparnäs, på parcellen uppförda boningsbyggnad 3 rum på nedre botten, 2 vindsrum jämte uthus (63000 mk), matskåp, 2 sängar, 1 tältsäng, byrå med spegel, skrivbord, etagäse, kommod, 3 bord, 7 stolar, trampsymaskin, väggur, väckarur, kokkärl, glas o porslin, hushållsvåg,väggspegel, sängkläder, linnekläder. Avdrag 31602 mk (behållning 33072 mk).

Ur boken Suomen Matilat V, WSOY, Porvoo, 1933 (fritt översatt): Enges hemman befinner sig 26.7 km från Tervajoki station och 47 km från Vasa. Innehavare är Erik Enges sedan 1891 och hans hustru Greta Lovisa (f. Sandström) sedan 1897. Den har varit i släktens ägo i tre generationer. Arealen är 47,54 ha, varav 0,01 trädgård, åker 26,6 ha, naturäng 0,03 ha och skogsmark 21 ha. Åkrarna är släta ler- och mulljordar. Fri odling. År 1932 var 1,5 ha råg, 4 ha havre, 2 ha korn, 0,3 ha potatis, 0,5 ha rotfrukter, 12,2 ha vall, 4,5 betesmark och 0,5ha träda. Ekonomibyggnaden finns i centrum av odlingsmarken. I ladugården finns vattenledning. Husdjuren är 2 hästar, 8 kor, 1 gris, 7 får och 8 hönor. Försäljning av säd, kött och mjölk sker lokalt. Barrskog. Elektrisk belysning från Vörå elektricitetsverk.

Ramsay: Från Estland, vanryktad för sjöröfveri, blef illa mottagen och insulterad, då han 1439 om sommaren med sin fru anlände till Reval. Hon kände sig däraf så obehagligt berörd, att hon af skrämsel "moste ein doet kind toer werlde brynghem von lede unt vorvernisse". Däröfver anförde Dönhof Caller klagomål på ett möte i Åbo 11.1439, med påföljd att 49 finska frälsemän och fyra riksråd afläto skrifvelse till rådet i Reval fordrande upprättelse för Calland och hans fru "deras syster". Saken utjämnades småningom, och 1442 sände revalsborna såsom försoningsgärd fru Marta en tunna "birs". Dönhof Caland pantsatte 18.10.1442 med sin hustrus samtycke till Åbo domkyrka två gods i Lähteenoja i Eura och ett i Hadvala i Pikis, jämte ett silferbälte med klockor, för 150 engelska nobler.

Fick 1439 av sin farbroder, biskopen, fyrahundra mark till att utlösa sina samarfva ur Porkkala sätesgård, i denna summa inbegreps ett gods i Germundby i Tenala, ett gods "Merghiae" i Halikko, samt Sairiala i Tuulois socken, hviket sistnämnda gods biskopen köpt av Ragvald Ragvaldsson. Var väpnare 1417. Aftstod 1419, med Mattis Speckhals, Koivisto i Ulfsby socken till Klas Lydikesson Diekn, mot jord i Hvittisby i Hvittis socken. Höfvidsman på Tavastehus 1444, och ännu 1455. Riddare, var det redan 1452. Köpte 1458 af sin hustrus broder, Magnus Valdemari, Koskis i Sagu, med lägenheter i Bjärnå socken. Domhafvande i Tavastland 1435-1460. Sändebud, jämte riddaren Henrik Klasson Diekn till Novgorod 1458 eller 1459, att ingå en svuren frid på nio år mellan Sverige och Ryssland.

Vasabladet 57 12.5.1898 http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/showPage.html?conversationId=10&action=entryPage&id=599284&pageFrame_currPage=2 Inhysesmannen Erit Mattsson Enges frän Wörå dömdes att för djurplågeri böta 40 mk. Han hade nämligen i förslor anwändt en häst, som haft lederna pä bakfötterna fastiväxta samt warit ytterst mager och skral. Swaranden försökte wäl adwosera därhän att hästen warit stark och duktig, ehuru den sett "wenskaapli" ut samt hade för detta ändamål medtagit wittnen, men säwäl weterinärfältskä ren, hwilken undersökt hästen och dömt den till död1n, som andra wittnen bestyrkte anklagelsens befogenhet — Swaranden anmälde missnöje Enges, som då han ertappades med den skrala hästen warit drucken, fälldes att för fylleri bota 10 mark.

Från Omont i Sedan [Omont, Champagne-Ardenne, Frankrike? ], skriver kontrakt 20.3.1621 för att arbeta som kolare eller skogshuggare. År 1626 befinner han sig i Åkers bruk som bokare. Han kallas ibland "Scainçocy - den sorglöse" och tycks ha haft olika tillfällighetsarbeten. Det är svårt att avgöra hans ålder. Han har en vuxen son på 1620-talet, och bör därför själv vara född före 1575. Under LDG [Louis De Geer] så var flera av de tidigaste invandrarna i medelåldern. Deras familjer stannade kvar i hemlandet och fäderna kontrakterades för bara något års arbete. Många av dessa tidiga valloner återvände till sitt hemland. Tomas torde dock tillhöra dem, som stannade kvar i Sverige, kanske i Norrköping. (Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, Del 1 s. 235)

I garvarelärare hos mästare Zarelius i Vasa 1839 och på mästarns förslag antogs då släktnamnet Rosengren. 1840 - 1853 i lära hos garvarmästare Carl Brummert i Vasa, därifrån synes han då ha återkommit till hembyn. Garvare också i Lillkyro i 18 år. Efter fader Mickels död blev sonen enligt avhandling av den 7.12.1857 bonde på hemmanet, vars skulder han åtog sig att betala samt även att sörja för omyndige syskonens försörjning.Johan sålde hemmanet 5.1.1864 till Erik Mårtensson Miemois. Johan köpte av Gustav Pehrsson Ollus 17/128 m Gråbbil för 650 rubel den 30.1.1861. Detta hemman sålde Johan för 3600 mk åt brodern Mårten den 24.12.1863. Johan R hade långt, vitt skägg och därtill vita arbetskläder gjorda i hemloftet och antagligen av linne. (Johannes Bengs)

Erengisle Björnsson var fullvuxen på 1440-talet, då han liksom fadern synes ha varit befallningsman eller fogde på Viborg; hans signet är från 1447. Han höre till Karl Knutssons förtroendemän och var jämnårig med, eller kanske något yngre än, denne. Karl Knutsson (1408-1470) residerade mellan 1440 och 1448 på Viborgs slott. Enligt Jully Ramsay var Erengisle Björnsson gift två gånger. Med den första hustrun, "NN", skulle han ha haft sonen Arvid, som enligt Teit "dödde barnlöss". Säkrare uppgifter om detta äktenskap finns inte att tillgå. Den andra hustrun skulle enligt Ramsay ha varit Karin "kung Karls oäkta dotter". (Bertel von Bonsdorff, Karl Knutssons dotter Karin. Skrifter utgivna av Helsinfors släktforskare rf. Uppsater V. Helsingfors 1983. s.24)

Döpt 16/3.Kallas även Peder. Soldat. Född 1712-03-09 i Hällestad (E) [FB Sköllersta C:6, HFL Sköllersta AI:3, Martin Casterud, Björn Hallberg]. Död 1759 i Stralsund [Björn Hallberg]. I HFL för Sköllersta 1746-1752 finns Petter och hustrun i Wartorp, andra roten. Han var soldat i Wartorp. I generalmösterrulla WA 853 finns han med som ostgöte, gift, 48 år, 20 tjänsteår. Under annotationer står: sjuk, svår contusion i höger axel (?) får afsked. (Stralsund den 7 februari 1759). I MN 1199 1752 A 12 sid 188 står: Wartorp Såägorna Peter Warberg, Soldat med hustru Brita. Tjänstgjort i Linköping, Bysta, Örebro, Finspång, Selebo, Skullersta, Linköping, Strengnes, Hellesta och Skyllersta. [Tomas Larsson] Soldaten före på gården, Jöns Warberg, dog i Finland.

Kallas även Maja Ersdotter. Född 1752-05-03 i Luggavi, Kräcklinge (T) [HFL Asker AI:6, FB Kräcklinge C:2]. Döpt 1752-05-10 i Luggavi, Kräcklinge (T) [FB Kräcklinge C:2]. Vittnen Sven Nilsson i Skeppsta Anna Larsdr i Skeppsta (?) dräng Jon Jonsson i W... pig Stina Nilsdotter i Skeppsta Död i lungsot 1819-03-27 i Mörby ägor, Asker (T) [Björn Hallberg]. Begravd 1819-04-02 i Hällestad (E) [Björn Hallberg]. Uppgifter från Björn Hallberg: Flyttade 1787 från Ullavi, Sköllersta (T) till Egeby, Sköllersta (T) (Hfl Sköllersta 1786-90 MN 1201). Flyttade 1790 från Sköllersta (T) till Menigasker, Sköllersta (T) (Elinor Wikström, MN 1011). Inflyttad mellan 1796 och 1812 till Mörby Ägor, Asker (T) (Hfl Asker 1796-1812/MN 1011). [Tomas Larsson]

Forsbeck, Henrik Volontär vid Hastfers regemente 1704; sårades vid Neva-floden1708; rustmästare i S. Trottonius kompani vid Österbottens regemente; furir 16.3.1713; fången 6.10 samma år vid Pälkäne; återkom 1722; rustmästare vid Kalajoki kompani 1723. (C-B. J. Petander, Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid, Arkiv för svenska Österbotten nr 11, Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska samfundet nr 27, Vasa 1971, s. 118, 204) Majoittaja Virkatalo Kannus, Ollikkala Henrik Forsbeck 20.1.1722 (vankeudesta) - 30.5.1723 (erosi) (Kaarlo Wirilander, Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo. Virkatalon haltijain luettelot, Helsinki 1953, s.314) OBS! Jag vet INTE om detta är samma person som Henrik Forsback.

Bosatt på Eurs militärboställe i Karvat 30.6.1730-28.2.1731 och 15.6.1736-5.1.1737 Bosatt i jeppo, Overjeppo, Kamppinen militörboställe 2.7.1725-30.6.1730 På Kajana borg 28.2.1731-30.1.1733 (Kaarlo Wirilander: Käsikirjoja. 3, Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo 1718-1810 : virkatalonhaltijain luettelot, Officerare och underofficerare vid Finlands armé 1718-1810 : förteckningar över boställsinnehavare) Bergman, Gabriel Johansson. Född ca 1992 i Österbotten; korpr. vid livkomp. 1719; rustm. 2.7.1725; i tjänst åtminstone ännu 1729. (C-B.J.Petander: Kungliga Österbottens regemente under Karl XII tid. Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska samfundet nr 1. Arkiv för svenska österbotten nr 11. Vasa 1971. s. 197)

Vintern 1750 hade bönderna Nils Nyby, Gustav Hirsal och Matts Antil i Andiala m.fl. en dag varit på soldatsjutsning. Vidhemkomsten hade Nyby lockats in på Hirsals gårdsplan, där han överfallits av Antil som utan ett ord med en käpp slagit honom flera resor över huvudet, så att han fallit omkull. Då hade också Hirsal sprungit fram för att hjälpa Antil att slå Nyby. Denne hade, sedan han äntligen blivit fri, gått till nämndeman Henrik Kattil för att låta syna sig. Vid tinget framhöllo Hirsal och Antil som orsak till sitt dåd, att Nyby "är mycket orolig i byn och lämnar ingen i fred". Det blev dryga böter, över 40 dr smt för var och en av de två. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s 82.

Ur Kjell Lindblom: Vallonsläkter på 1600-talet, del I sid 262: Hans yrke anges inte någonstans, men man kan ju gissa att han var räckare! Före äktenskapet med Catharina hade han en kortare romans. På Frösåkers ting 4-5.7.1660 noteras att: S.d. bleff Tussin Giliam widh Forsmarks B. till 3 Rdr S:r M:t saakfält, för det han lägersmåhl hafft hafwer medh Ingeborgh Erichsdotter, som tillförende igenom lönskeläger barn aftat hafer men honom för sin stora fattigdom bleff för böter förskont. År 1677 tycks familjen flytta från Forsmark. I efterföljande tabell kallas hans hustru Susanna Erichsdotter vid den år 1679 behandlade arvstvisten på Frösåkers ting. Detta tyder på att Tussin gift om sig.

År 1897 köpte Erik Björnström ett hus i Iskmo som kallades Erkas. Det var bönderna på en del av Loo hemman som bodde i stugan. Stugan byggdes i slutet av 1770-talet. Erik Björnström bodde i huset 1897-1914, då han dog. Senare ägare som bodde i huset var deras son Johannes Björnström f 1894 och hans hustru Irene. Från 1985 står stugan tom. Stugan är den äldsta i Iskmo. (Iskmo, förr och nu.del II, s 16 , Frams tryckeri, Vasa, 1989) Loo hemman nr 1 i Iskmo: Erik Christiansson Björnström f 1854, bonde 1897 - 1914, d 1914. Hustrun Johanna Axelsdtr Ståhlfrån Jungsund f 1859 fortsatte som bonde 1914 - 1921, d 1940. (Herbert Lindahl: Bönder o markägare i Iskmo och Jungsund 1550 - 1950)

Arbetade tillsammans med fadern 1657-61 vid Gusum, och var redan då gift. Arbetade vid Västland mellan 1666-69, sedan Forsmark 1672-77, Vattholma 1680-82, och Österby 1690-97. Flyttlängden för Film socken berättar 1697 att "masmästaren från Österby Simon Deboe medh hustru och barn är härifrån afskedat till Hälsingland och Iggesundz bruuk." Många fler barn finns. Två år före flyttningen till Iggesund räknar familjen 4 söner och två döttrar enligt mtl. År 1702 finns t.ex. en Jouris Debau vid Iggesund samt masmästaren Johan Debau och hyttdrängen Amon Debau vid Ströms och Gnarps bruk. De är kanske söner till Simon. (Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, Del 1 s. 180)

Johanna var handelsman, hade torgstånd i Björneborg ochen korv-ost-ansjovis butik i samma stad, familjen bodde där undernågra års tid på grund av mannens yrke, han var maskinmontör. Efter återkomsten till Vasa hade hon butik i hemgården, hon bakade limpor hemma i köket och sålde dessa i omnejden, döttrarna fick ofta stå för distributionen. Hon sålde ost påtorget, även i parti till C.J. Hartman, KaffeKocken, Hedmans m.fl. Ostarna kom delvis med tåg från annan ort. På Österbottens svenska lantbrukssällskaps utställning i Vasa tilldelades Johanna diplom för "visat intresse för ostberedning". Diplomet är daterat 3.7.1914. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.30-31

Peter Schultz d.ä. var 1664 tobakskompaniets inspektor i Narva samt 1666 handelsman i Nyen.[17] Levde 20.6.1670, då han utfärdade ett skuldbrev.[9] - Gift med Elisabet Johansdotter i hennes första gifte, levde i februari 1698. Hon var omgift med Sven Stille 26.7.1673, då han i Nyens rådstugurätt "alldeles avsagt (sig) ifrån varjehanda disposition med sin antecessoris matrimonii sal. Schultzens kvarlåtenskap, som ej räckt till kreditorernes förnöjande". Av hennes förste mans skulder sades 1697 "ansenlige poster ännu så för tobakskompaniet som månge andre kreditorer stå obetalt".[9] Hon dog möjligen 1702, se ovan. (Genos http://www.genealogia.fi/genos/56/56_1.htm)

Sannolikt omkr. 1755 hade också Kuoppakangas nybygge i Kimo anlagts av en viss Erik Mattsson, som - enligt uppgift - varfar till bönderna Erik Stenkull i Kerklax, Gustav Lassus i Lotlax, Mickel Skarp i Karvsor och Jacob Duncker i Lålax. Vid nybyggarens död 1766 fick hans styvmåg Gustav Elieson jämte änkan övertaga stället. Något senare samma år överlät Gustav till sin svåger Erik Eriksson hälften av de under nybygget ännu icke upptagna åker- och ängslägenheterna. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 391 Att han är far till Jacob Eriksson Dunk är fastställt. Resten vet vi inte riktigt om vi skall tro på eller ej... Hemmanet helt öde 1719

Tavinsalmen (Kuopion) kirkkopiirin ensimmäinen kirkkoherra -------------------- Aeschillus Matiae was from Kauhala village(?) in Karislojo parish, from which he probable took his name Kauhanen. He was the first vicar in the new church which was founded in the new denomination in Northern Savolachs, for whose foundation Gustaf Fincke got in August 1547 permission by king Gustav Vasa and which was first named Tavisalmi according a estate (nowadays Maaninga), built abt 1545 by a book-keeper Klemetti, but was soon named Kuopionniemi, then Kuopio. The whole Idensalmi and Leppävirta belonged to this church and Aeschillus lived in Raunikkala, nowadays Leppävirta.

Landbondedotter på Väkkäräs landbondehemman Anttila. Ulrica (Ulla) gifte sig med landbondesonen på Väkkäräs landbondehemman Pietilä. Vid tredje barnets födelse bodde familjen i Rajamäkis torp i Nuutajärvi. 1847 flyttade man till Humppila. och blev torpare på Ekilä gård i Venäjä by. Här föddes två pojkar, av vilka den ena dog vid nästan två års ålder. Ulriikkas bror Kalle Johanneksenpoika blev 1847 stattorpare vid samma Ekilä gård. Vid slutet av år 1853 flyttade båda familjerna tillbaka till Urdiala. Ulriikka och Henrik bosatte sig igen i Rajamäki torp i Nuutajärvi. 1857 flyttade man till Kankainens torp i Väkkärä. Henrik dog som torpare på Kankainen 1868.

Torpare på Kronman n:o 2 i Smedsby. Ur Heimsmida; Smedsby i gången tid, utgiven av hembygdsinventerarna i Smedsby, Fram, Vasa 1987. s 30: Kronman nr 2, I mantal år 1608. Kronman nr 2 är beläget i gamla byns centrum upp till Brännbacken genom Brännskog efter gamla Smedsbyvägen till Bobäck. Därtill kommer utmarker, liksom de flesta andra hemmansnr i byn. Gårdsnamn på Kronman Svarvars, Smedis, Kronsis, Nissaris och Skräddaris. Många yrkesfolk har som synes funnits på hemmansnr. Beboare bl a: (s 32) 1864 - 70 Johan Benjamin Hellström, f 1836, hust. Maria Sofia Näs, f 1840, en son, två döttrar, ägde 3/32 mant. Torpare på Storgård nr 1 i Smedsby 1875 - 1897.

Född på Rönn Hemman. Bodde på Näs nr 9 i Smedsby. Ur Heimsmida; Smedsby i gången tid s 60. Näs nr 9 (Smedsby) 1/2 mantal år 1608 Näs nr 9 (Näsby är idag den centrala delen av byn) beboare: 1777-1832 Simon Mattsson, hustru Maria, dotter Eva, måg Hans Henni Rönn, 7 barnbarn, drängar och pigor. 1829-40 Hans Henrik Rönn (sjuklig) f 1771, en son, 4 döttrar, en dotterdotter, 1/8 mantal. Ur bouppteckning 11.4.1849 Korsholman pohjoinen E4a25, s 611. Johan Erik Hansson Näs f 1811, hust I Ulrika Johansdotter Norrgrann, f 1816, en dtr, hust II Maria Joh Henrdtr, f 1818, 2 döttrar. Hustru III Amanda Charlotta Isberg, f 1817 i Umeå, 2 döttrar, ägde 1/8 mantal.

Kallades även Lisa. Ur Korsholms Historia II Till Gamla Vasa har änkan Lovisa Nissas, bosatt på "Fermens mark", post från staden. Våren 1887 anhöll hon av kommunen om någon ersättning "för det hon framforslar brev från postkontoret till Mustasaari kyrka, sådana som röra kommunens angelägenheter". Hon erhöll 15 mk. Lovisa Nissas kallades också för "postnisson". Fermens mark ligger invid Korsholms skolor i Gamla Vasa. Lovisa lär ha bott ungefär där pastorskansliet nu ligger i en liten stuga. Lovisa lär även ha hyst in skriftskolbarn från andra delar av Korsholm medan de gick i skriftskolan i Gamla Vasa och för det fick hon tydligen också en slant.

Kaj Dahl och CJ Gardberg: Finländska herrgårdar, s 13. Marta Klasdotter var en märklig kvinna med en förnäm härstamning. Hennes far var den beryktade hövitsmannen på Åbo slott, Klas Lydiksson Diekn, som mördade sin första hustru och sitt första barn och vars kusliga minne lever i den finska folkdikten "Elinan surman". Intressant är, att hon överlevde både make och barn och slutligen satt på ett stort "mormorsarv" som innefattade både Qvidja och Sundholm. Arvet tillföll 1477 i huvudsak dottersonen, riksrådet Joachim Fleming, som dessutom gifte sig till Svidja i Sjundeå. Dessa tre stora gårdar förblev därefter i släktens ägo in på 1600-talet.

Dog efter att ha blivet slagen av Per Michelson i Åminne. I mitten av 1600 talet fanns det 2 hemman i Hästbacka by a-.b , Per Danielsson äger och brukar hemmanet a,när han dör 1653 efter att ha blivit misshandlad ,blir den äldste Daniel husbonde för åren 1654-> 1668,medan Anders och Per är medbönder, seden och skattesystemet förutsatte att man tillämpade storfamiljsystemet. När Daniel dör är hans son Daniel Danielsson inte myndig utan farbröderna Anders och Per delar på hemmanet och blir bönder båda. Daniel Danielsson får först efter rättens beslut del av sin faders hemman.Daniel får Svartas 1/4 dels mtl hemman som sitt. (Kronoby databasen)

"Sjundbyn suvun kantaisäksi hän (Alf Brenner) on tarjonnut Jöns Håkaninpoikaa, mutta Eric Anthoni on osoittanut sen mahdottomaksi. Jully Ramsay puolestaan on asettanut Sjundbyn suvun esi-isäksi Henrik Dionysiuksenpojan veljen, Jöns Dionysiuksenpojan. Tämän poikana hän pitää Siuntion käräjillä 1494 lautamiehenä toiminutta Ragvald Jönsinpoikaa (FMU 4531), joka oli kuitenkin selvästi talonpoika eikä siksi voi olla aateloidun miehen Jöns Dionysiuksenpojan poika. Kun hevosenkenkä kilvessä periytyi myös Sjundbyn suvulle, on sukujohdossa ilmeisesti tehtävä korjauksia" (Tapio Vähäkangas: Uusmaalainen rälssisukusikermä. Genos n:ro 2/1999, s. 94).

Ramsay: Avstof fädernegodset Alasjoki ("Tavastila") i Virmo till brodern biskop Magnus Tawast, mot köpesumman för Kårlaks och Neder-Kirjala i Pargas socken. Har 1421 beseglat biskopens gåfva af gods till Helga lekamens kor. Fick af samme broder Värsilä gods i Lundo, och gemensamt med sin hustru Marta, Qvidja i Pargas socken, som denne köpt av Peder van Linden. Afled före 19.5.1439, då hans svågrar Benkt Lydekesson och Henrik Klasson (Diekn) stadfästade skiftet om Kårlaks. Jonis Olofssons barn ställdes efter hans frånfälle under farbroderns, biskop Magnus Tawasts, förmynderskap. Denne vann 1439 stadfästelse för barnen på deras gods.

Magnus Petri Nycopensis (död 1614) som undertecknade beslutet från Uppsala möte och var hovpredikant hos kung Erik XIV. Enligt Gabriel Anrep skulle han ha begagnat samma vapen som Kulaätten. Hans barn antog namnet Schillerus efter hans hemman Schillra där han ska ha bott en tid. Han var gift två gånger. Den första hustrun var dotter till kyrkoherden i Sigtomta och Nykyrka, Johannes Olai, och i detta äktenskap föddes Carolus Magni Schillerus som blev stamfader till ätten Schillerfelt, och hans bror kyrkoherden Daniel Magni Schillerus. http://sv.wikipedia.org/wiki/Palmstierna Magnus Collmar - Strängnäs pin herdaminne 2, s. 555-559.

Arbetade som glasblåsare vid Grönviks bruk 1906-1906 och vid Ristiniemi (Vehkalahti) 1907-1918. (Aimo Löfberg: Lasitutkimuksia 1993) Sökt pass till Amerika 21.11.1899. Sökt pass till Ryssland 10.1.1901. Efter inbördeskrigets slut, särskilt i maj, avrättades flera tusen personer; ofta utan rättegång eller efter en summarisk rättegång. I arvbetararkivet anges hans dödsorsak som mördad och platsen som Fredrikshamn. Frans är troligtvis ett av de tusentals anonyma offren för utrensningen efter kriget. Han hade i 10 år varit aktiv i arbetarrörelsen och gick med i rödgardisterna i Februari 1918. Detta skall vi utreda närmare!

Till Tirmula samt Sjölax i Kimito socken, Juttila och Skyttelä i Tuulois kapell af Hauho socken. Han utmärkte sig så i det 10-åriga kriget, att han 1612 blef af Jacob De la Gardie hos Konungen anmäld till undfående af belöning, hvarefter honom äfven, medelst Konung Gustaf II Adolphs bref af den 20 Juli 1619, tilldelades i förläning, under Norrköpings besluts villkor, Warkaus i Lill-Savolax samt Parskylä i Bjerno och Dalkarlby i Lojo socknar, innehade dessutom förut eller 1618, förutom förstnämnda fyra frälsegods, till hvilka han skref sig, äfven Wanantaka och Rautajärvi eller Rutajärvi i Janakkala. Anrep 4, s 92

Petter Oxe kom 1719 "blott och bar" från Nyland. Han gifte sig i Vasa med jungfru Magdalena Nagel. Han tvangs av ryssarna att utan lön vara uppbördsman i många socknar. Han var länsman i Pededsöre från 1722 till sin död 5 aug 1728. Han bodde på Lillsandsunds 1 mantals hemman. (K.V. Åkerblom, Pedersöre storsockens historia intill 1865, Del I, Jakobstad 1950, s. 313) Var uppbördsman 1720-21 i Kronoby, Lappajärvi, Nykarleby, Pedersöre samt efter Samuel Backmans död även i Vörå 1721 (Christer Kuvaja, Försörjning av en ockupationsarmé - Den ryska arméns underhållssystem i finland 1713-1721, Åbo Akademi 1999, s. 309)

Dräng vid glasbruket i Iskmo, brukssmed. Bodde i en stuga som kallades för "Smedis Linas" (nr 13 på karta från Iskmo-Jungsund förr och nu del II). Det är troligtatt de byggde stugan på 1820-talet. Deras son smeden Christian Erik Andersson Björnström f 1826 och hans hustru Maria Elisabeth Eliasdotter Österman från Långörarna i Replot, f 1822, bodde senare i stugan. Deras dotter Karolina (Lina) f 1858 och hennes dotter Jenny f 1904 var de sista personer som bodde i stugan. Stugan revs på 1940-talet och flyttades tillLåkan i södra Jungsund. (Iskmo - Jungsund. Förr och nu. Del II , Ab Fram, Vasa, 1989).

"Kun ns. Sjundbyn suvun suvun hallussa oli Sjundbystä 12 tankoa, siis puolet kylästä, oli Nils Jesperinpojan säteri siten yhtä suuri. Se merkitsee sitä, että säteri on jaettu 1400-luvulla samanarvoisten perijöiden kesken. Samaa osoittaa myös se, että Nils Jesperinpoika ja Henrik Ragvaldinpoika (Sjundbyn sukua) omistivat kumpikin Raaseporin kihlakunnantuomari Björn Ragvaldinpojalta Erik Flemingille periytyneestä Siuntion Ödiskullasta niityn ja metsän. Nils oli usein läsnä Sjundbyn suvun keskinäisissä perintöjärjestelyissä." Tapio Vähäkangas: Henrik Svärdin perilliset. Genos 4/2001, s. 185

Troligen från Sverige. Han var borgmästare i Viborg och befallningshavare på Viborgs slott. Antagligen efter sitt giftermål köpte han 1404 jord i Jackarby, Borgå socken, och utvidgade domänerna i Pernå. Man vet att han levde 1431. Paret hade två barn, Erengisle och Ingeborg, som 1447 delade arvet efter sina föräldrar (FMU 2697). Erengisle beviljade sin syster "full broderdel" av arvet, vilket tydde på ett gott förhållande syskonen emellan. (Bertel von Bonsdorff, Karl Knutssons dotter Karin. Skrifter utgivna av Helsinfors släktforskare rf. Uppsater V. Helsingfors 1983. ss. 22-24)

Se även sonen Thure Malmbergs artikel om fadern (Hbl 20.12.1995): Arbetade mer än 40 år i tullverket, den första tiden på tullångare Vesta, men senare huvudsakligen i Södra hamnen i Helsingfors. Under vinterkriget var han kommenderad till gränskontrollen i Muonio. Fick diplom av tullstyrelsen 5.12.1960 som tack för lång och trogen tjänst. När tullmuseets dåvarande samlingar vid Skillnaden i Helsingfors skulle restaureras efter bombskadorna under andra världskriget. skötte han om modellerna och byggde nya. I dag finns hans modell av Kaskö tullslup på det nya museet på Sveaborg.

Adelsätten Boije af Gennäs, n:o 16, till Dalkarlby och Tirmula. Slottslofven på Tavastehus 1530. Var 1536 lagman och häradshövding i Wiborgs län. Levde 1544, då han förseglade Westerås arfsförening och kallades deruti Eric Boije till Mule. (Anrep I, s 243) Dalkarby, som han fick vid arvskiftet 1537, låg i Pojo sn. Tirmula säteri i Lampis sn erhöll han genom sitt gifte. Häradshövding i östra Karelen 1535 och till sin död omkring 1555. (Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor I) Levde ännu 1551 då han var härhadshövding i Jääskis härad. (Carpelan: Finsk biografisk handbok L-Ö)

Bonde på 17/48 m från 24.1.1780 till den 27.3.1798 då han för 6000 dal kpmt (=333 rdr 16 sk) köpte bror Mårtens 17/96 m och sammanslog de hemmanen till ett 17/32 m. Så förblev det till 22.3.1811 då sonen Matts emot årlig sytning erhöll halva hemmanet 17/64 m. Mickels 17/64 fick sonen Mickel som gåva den 6.6.1828. Värdet var ca 400 rubel. Mickel hade under sin tid inteckning i ett 20-tal hemman för utlånade riksdaler redan år 1799. Han var också jämte länsman H Sohlberg från 1.9.1823 förmyndare för fd fältväbeln J G Christoffersson. Nämndeman 1809-39. (Johannes Bengs)

Mästerräckare 1687-93 vid Gysinge bruk i Österfärnebo Levde mellan 1660 och 1669 i Vattholma, Lena (C). Uppgifterna är hämtade ur Karl Kilbom´s bok: "Vallonerna" och Kjell Lindbloms bok: "Vallonsläkter under 1600-talet" "Son till Martin, är hammarsmed vid Rockhammar 1643-45 och vid Räckebro hammar i Fellingsbro 1646-52." År 1648 står att han arbetar vid Holms hammar i Heds sn och Malma fjärding. Någon gång under 1650-talet flyttar Thomas med sin familj till Gysinge där han tillbringar sina sista år 1687-93. ( Ingvar Ekstrom http://hem.passagen.se/girmek/ )

Marta Klasdotters far var den beryktade hövitsmannen på Åbo slott, som mördade sin första hustru och sitt första barn och vars kusliga minne lever i den finska folkdikten "Elinan surma". (Kaj Dahl och CJ Gardberg: Finländska herrgårdar, s 13.) 1390 var han domhavande i Tavastland; 1405,1407 och 1413 häradshövding i Norrfinne samt 1411-34 fogde och hövidsman på Åbo slott. Dog före 1437. Han stiftade tvenne mässor i Vårfru kapell i Åbo domkyrka, mot vilken han visade stor gifmildhet. (Carpelan: Finsk biografisk handbok, L-Ö, s. 447)

Vid vigseln antecknad som knipsmed vid Kimo bruk. Saxat ur Vörå Sockens historia I, s 140: "I slutet av 1700-talet anskaffades en ny penningskista till kyrkan. I april 1795 fattade kyrkorådet beslut härom. Snickaren Matts Hjerpe i Karvsor skulle utföra träarbetet och smeden Simon Ulf i Rökiö plåtbeslagningen. Ulf sändes till Kvevlax för att titta på kyrkokistan där, som skulle utgöra mönster. Av tjocka plankor skulle en nya kistan göras, med tre lås skulle den beslås och med järnplåt skulle den beslås överallt innan och utan."

I 1759 års jordebok bonde. Hemmanet delas i två lika delar. Det hade länge resonerats därom och den 24 januari 1780 kallades bönderna Matts och Mårten till gårds; så och likv. kommissarie Mathias Tuvelin som skrivare och - van i gården som han var, bodde en tid på Gråbbil, - tog han plats bakom det stora bordet och skrev gåvobrevet a 17/48 mt "aflinge"skatte åt var och en av sönerna Erik och Mickel emot det att föräldrarna Mårten och Brita skulle omhänderta värdskapet och avkastningen: sedan sytning. (Johannes Bengs)

ES2111 s. 521 § 2 5.&06.12.1748 Wörå Ting på Kovjoki Gästgivaregård 3/4 mtl Bördehemman i Andila by ... ... som bönderne Simon Dahlkarl, Abram Öhman och Mats Michelsson afstådt och försåld till Bd. Elias Jacobsson emot 300 Dahlrs kopparmynts köpeskilling -> tredje uppbud och fastebref protokollerat utan klander ... .. utdrag af protocollet år 1745, köpekontract som emellan förbemälte bönderne ingådt, d 1. uppbud 15.04.1745 winterting, d 2. uppbud 12.04.1746 och den tredje 21.11.1746. (Upptecknat av Matti Lund)

Under Gustav Vasas krig mot Ryssland var Vöråbor tillsammans med 1500 andra Österbottningar uppbådada på marsch till Nyslott, Viborg och andra orter. Vid tinget i Augusti 1556 blev följande personer sakfällda för "olydighet ij legre emot theras Höffuitzman": Oluff Larsson (Klavus) i Lotlax, Philipus i Kerklax, Jören Nilsson (Langs?) i Rekipeldo och Powal Andersson I Oravais Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 430 I Släkten Långs Vörå, s. 2 finns en något annorlunda tolkning av samma sak.

Av Orkovakkis i Virmo? ----------------------------------------- En folkdikt, Elinan surma i Kanteletar, anses handla om hennes död. Den finns att se på addressen http://www.utu.fi/agricola/hist/kronologia/elina.html Se även: http://www.narva.sci.fi/amaijala/vti_els.html En svensk översättning finns i: Skrifter utgivna av Folkskolans Vänner, Serie III, volym I: Visor och ballader ur Kanteletar Översatta av Marita Lindqvist Ole Torvalds Thomas Warburton Schildts Förlag, Juva1989 ISBN 951-50-0478-0

Efter sin fars död 1927 och fram till emigrationen 1929 var han krukmakare i sin fars verkstad. Emigrerade först till Kanada och sedan därifrån till Amerika. Bytte namn till Samuel Wilson i samband med flytten till Amerika. Enligt uppgift fick han inte komma till Amerika eftersom han var enögd, och de ville inte ha "lytta" personer. Därfor for han först till Kanada, för att därefter ta sig till USA. Enligt muntliga källor kom han tillbaka till Finland en tid för att sedan åter emigrera till Amerika.

Maria Rosengren f Gråbbil hundra år senare har berättat om henne: "En kvinna från Gråbbils, gift vid Murkais, skulle baka den dag Oravais-slaget blev. Murkaisstugan fylldes med soldater och de började genast äta deg ur det stora tråget, medan officerarna serverade för sig på bordet med törhända skapligare tilltugg. Mitt i kalaset kom bud: ryssarna är på Kangas och i Bergby. Brådstörtad flykt. Allt lämnades på bordet och i degtråget en hög pinnar varmed de försåg sig med deg." (Johannes Bengs)

Fil. mag. Kyrkoherde i Bälinge och Tystberga församlingars pastorat av Strängnäs stift 1615 och i Nyköpings östra församling 1620. Den första evangeliska biskopen i Reval och över Estland 1638-02-25. Död 1657-07-18 i Stockholm. Han erhöll 1646-08-31 drottning Christinas öppna brev och försäkran för honom själv, hans barn och särdeles ende sonen, att bliva framdeles med gods och adelskap begåvade. Gift 1:o med Christina Michaelis. Gift 2:o med Helena Andersdotter, som överlevde honom.

Det var före och under denne Matts tid som det på hemmannet hölls ting, ända från Matts farfars tid 1721 till 11-15 mars1788, då sista tinget hölls på gästgiveriet, som även det fanns på gården från 1728. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.24 I testamentet hade hans mor gett gästgiveriet åt sin dåvarande man. Matts stämde sin styvfar till domstol för att få ändring på detta. När han dog var han såväl bonde som gästgivare på Murkais. Bo Lönnqvist, Rågens Rike 1986, s. 21

Bodde på Storgård nr 1 i Smedsby. Ur Heimsmida; Smedsby i gången tid (Utgiven av hembygdsinventerarna i Smedsby, Fram, Vasa 1987) ISBN 951-99908-5-2, s 26 Storgård nr 1 Äldsta boplatsen å Storgård torde varit där Lennart Norrgård bor. "Herrgas" är gårdsnamnet sedan 1845. 1724 delades hemmanet i två delar. beboare: bl.a. 1800 -17 Elias Michelsson f. 1738, hust. Caisa Johansdotter 2 barn. Se även Elias Storgårds bouppteckning 20.1.1817 (Mustasaaren peruk. 1817-1818 s 120).

Laurentius was already 1557 his fathers successor as vicar in Tavisalmi or Kuopionniemi. He lived in Raunikkala, which was burned by Russian. He was himself fleeing, but his wife and and two daughters were taken prisoners, and he had to pay great ranson for their liberation. He was succeeded 1591 as vicar by his brother-in-law Tomas Lackman. Laurentius was still mentioned 1592, but was very likely death at same year. -------------------- Tavinsalmen kirkkoherra 1557

Kallades även Tallqvist 1796 fanns endaste en i gång varande sågkvarn i Vörå, nämligen en enbladig husbehovssåg i den s.k. Kolmis bäcken i Kerklax. Den ägdes av nämndeman Johan Skarper och bönderna Mårten och Salomon Clemets, Mårten och Eric Lassus, Simon och Michel Kullas, Olof och Jacob Smeds och Eric Kux samt angavs vara anlagd 1785 eller 1796 och skattelagd 1787 för 72 stockar årlig inskränkt sågning. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 324

Became US citizen on 20 June 1940 in Crystal Falls and officially changed name to Christ the same day. Survived by son Aval and twodaughters Mrs Allen Johnson and Mrs Agnes Carlson, and two brothers, Edward West in Chicago, and Andrew West, in California, and a brother in Finland, and a sister Sophie in California. Brothers names in Finnish: Johannes Isaksson, Abraham Anders Isaksson, Karl Erik Isaksson (who remained in Finland), and Edward Isaksson.

Ur Heimsmida; Smedsby i gången tid s 32-33 Kronman nr 2, Smedsby 1864-1900 Husb. Gustaf Benj.son Backholm senare Kronman f 1838 i Solf, hust. Maria And.dtr Norrgran, f 1844, en dtr, 2 söner. Maria tjänstgjorde som jordemor (barnmorska) i byn. Senare övertogs jordbruket av sonen Benjamin Kronman, f 1878, hust I Anna Alina, f 1879, 2 söner, hust II Anna Irene f 1893. Gårdsnamn Skräddaris på Brännback. Torpare på Mara nr 1 i södra Helsingby 1852-1866.

Ramsay Jully: Frälsesläkter i Finland, Helsingfors 1909, s 472: Sålde 14.2.1393 med sin son Bartold halfva Moikois gods på Hirvisalo ö, jämte en sjättedel i Vihtilaks till kaniken i Åbo, Jöns Amundsson. Brodern Magnus Tawast överlät 1439 till denne sin broder Lars Olofsson och till hans bröstarvingar fädernegodset Alasjoki (nu Tavastila) i Virmo socken, mot en viss årlig skatt till Helgalekamens kor, till hvilket Alasjoki tidigare varit förärat.

•https://docs.google.com/document/edit?id=1pXtV_t39rajyigPr7l4ACbpUQ70WZXll3CoPSC1DMR4&hl=en -------------------- Karjaalainen Dönsbyn-suku luultavasti omisti 1400-luvulla sen maa-alueen, jonka Gereke Skytte ja virolainen Padaisten luostarin apotti panttasivat 1347 (Lakukullan tila). Suku aateloitiin 1467. Sammunut miehenpuolelta 1620 Magnus Thyniuksenpoika, lautamiehenä laamanninkäräjillä Sannäsissä 1424 2. Poika: Dynius Magnuksenpoika,

Flyttade 1751 från Hällebo, Sköllersta (T) till Vargtorp [Björn Hallberg]. Född 1727-05-30 i Hällebo, Sköllersta (T) [FB Sköllersta C:6, HFL Sköllersta AI:3, Martin Casterud, Björn Hallberg]. Döpt 1727-06-04 i Sköllersta (T) [Björn Hallberg]. Vittnen var Anders Bengtsson i Hällebo, Nils Andersson och dess hustru i Hällebo och pigan Brita Ersdotter ibm. Död 1810-11-12 i Sköllersta (T). [Tomas Larsson] Vigseln 1751: från Hällebo.

Ingeborg var barnlös. Hon hade i morgongåva fått Torlax och Kodiala i Nykyrko socken av Jöns Jakobsson, vilket efter dennes död bekräftades av svågern Hartvik Jakobsson (FMU 3206). Enligt Erik Antoni (s 337) ärvdes hon av brodern Erengisle Björnssons dotter, d.v.s. Märta Erengislesdotter. (Bertel von Bonsdorff, Karl Knutssons dotter Karin. Skrifter utgivna av Helsinfors släktforskare rf. Uppsater V. Helsingfors 1983. s. 24)

Karin Åkesdotter erhöll vid hösttinget 1722 5 frihetsår på 1 mt Kylkis, "där man- och fägård var förfallna enär hon ingen manshjälp har, 1 tld 12 kpl är uppgräftad, det övriga ligger i 8 års lindor, ringa skog och muhlbete. Karin äger allenast en liten oxe, 2 kor, en kalv, 3 får". - Under frihetsåren gjordes ingen förbättring vadan länsman Georg Oxe 1726 uppbjöd hemmanet åt kronan alternativt 3 nya frihetsår. (Johannes Bengs)

Anteck. som HB i M: längden för åren 1609-> 1633. Tidigare sammanställda uppgifter om Rafvald Månsson Hästbacka ,har kompletterats med i Karlebynejden N: 29 ingående sammanställning av Husbönder på Hästbacka i Terjärvi 1590->1608, av Bengt Forss, Hans-Erik Krokfors och Reijo Ojala.arbetet utförts hösten 1997. ändringen gjorts juni 1998. I husbondeförteckningen gjorda hänvisningar till lånat,matrial upprepas inte. Börje Vestö.

Baccalaureat i Rostock 1443. Kanik i Åbo. Var Helge lekamens prebendat 1454. Vallfärdade till den heliga grafven, och lånade till denna färd hundra renska gyllen af rådmannen i Åbo, Brand Lampen. Efter hans död satte landsrätten år 1466 hans gods, Sydänmaa och Pohjois (?) bägge i Tuulois kapellsocken i kvarstad för denna hans gäld, men genom öfverenskommelse öfverlätos godsen 1467 till brorsonen Olof Tawast. Lefde 1458.

År 1695 kärade Johan Mårtensson (Gåll) i Bertby till sin äldre broder Mattz Mårtensson om hemmanets klyvning och bolagsrivning. Mattz invände härtill, att hemmanet var endast 1/2 mantal och därför ej kunde tåla klyvning, vilket nämnden och sannade. Avdömdes fördeskull, att den, som härefter tilfogade den andre orätt, skulle utlösas från hemmanet. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, s. 324 Bonde ännu 1710

Enligt Kjell Lindblom: Vallonsläkter på 1600-talet, del 1, sid 258: Skriver på sitt arbetskontrakt 28.6.1627 i Liege. Han skall vara räckardräng i två år. I Sverige förekommer han först vid Leufsta 1636-41. År 1640 står han dock på Forsmarks mtl. Mellan 1650-56 är han mera stadigvarande bosatt vid Forsmark och är räckare vid bruket. Hustrun förekommer i mtl 1638-51, därefter enbart mannen med son och dotter.

Kapellan i Luleå. Hovpräst hos konung Gustaf 1555-60. Kyrkoherde i Nedertorneå 1560. Transporterad till Piteå 1565. Närvarande vid riksdagen 1569 och har undertecknat liturgins antagande 1577, och Uppsala mötesbeslut 1593. Prost i norra prosteriet. Medlem i kommissionen för utredande av kronans rätt över lapparna i de norska och finsk-ryska gränstrakterna 1596. Dog i början av år 1600. (Elgstjerna VI s 475)

Kallades Koira-Maja. Enligt sägen skuille hon ha fått öknamet på grund av att hon ansåg att tjänstefolket åt för mycket,varför hon även slaktade hundarna och lät tjänstefolket ovetande äta upp hundköttet. Vartefter hundköttet minskade i skåpet sade Maja om den sista hunden som hette Skrider: "Det lider med Skrider". Detta uttryck har sedan gått i arv från generation till generation. Släkten Långs Vörå, s. 2

"I september [1770] var syne- och värderingsmän ute i Tuckor för att undersöka skadegörelsen genom rosten. Det befanns, att Abr. Ers', Carl Jånts, Es. Backs och Anders Kocks änka Lisas kornväxt var överallt så skadat, att ganska litet därav tycktes kunna "sprocka", men eljest var ungefär 2/4 någorlunda kärnfulla och förmodades kunna användas till bröd och annan föda". Vörå sockens historia I, s. 245

Flyttade till Vasa efter arbete. Familjen bodde först på två olika ställen i Vöråstan i Vasa. Först bodde man i ett av de s.k. järnvägshusen och sedan på Cantare (Vörågatan 12?). Sedan byggde man ett hus på Roparnäsbacken. Runar Nieminen har ritningarna till huset i Roparnäs. Medlem i Vaasan Työväenyhdistyksen rakennuskomitea 1905-06 (fotografi hos Runar Nieminen). Entreprenör på työväentalo i Vasa.

"Samma år [1678] vid hösttinget framgick det, att [befallningsman Anders Larsson] Björkman jämte sin ryttare,Matz Matzon Dunder ridit till bonden Esaias Påålssn (Esars) i Kerklax och överfallit denne, som tagit sig undan, varvid fogden uppmanat ryttaren att skjuta eller stinga Esaias. Björkman sökte neka, men två nämndemän vittnade lika mot honom." Bror Åkerholm: Vörå sockens historia 1, s. 127

Räckare vid Ullfors Bruk 1674-95 och från 1695 vid Österbybruk (enligt Lars Bertil Nilsson, Moholm) Uppgifterna är hämtade ur Karl Kilbom´s bok: "Vallonerna" och Kjell Lindbloms bok: "Vallonsläkter under 1600-talet." Hammarsmed vid Ullfors bruk. från 1695 vid Österby bruk och gift hela tiden. Films flyttningslängd 1695 säger:"Mårten Gåffing kommer från Tierp medh gott besked"

HisKi: 6.7.1736 .7.1736 Bergby hu. Maria anhörig: Jöran Joranssons 6.7.1736 11.7.1736 Bergby hu. Maria Isachsdr. 40 original - TALLKOMM: ? anhörig: Jöran Jöranssons Karin Jöransdotters mor heter enligt HisKi Maria Isaksdotter och Karin finns med i Vörå kb 1750-56 på Konsti hemman, med samma födelsetid som i HisKi.

Trivialskolaris, inskrevs i Trivialskolan 5.2.1777. Förmodligen var det länsman M Tuvelin som bodde på Gråbbils, som påverkat honom att "gå skolvägen". Han återkom till Gråbbils efter 10 år. Bonde på Gråbbil, sålde Gråbbil ht 27.3.1798 åt brodern Mickel och förbehöll sig skogen på Köklot. Köpte Trötters i Bertby 13.5.1798 och flyttade dit med familjen. (Johannes Bengs)

Ramsay: Gift med väpnaren Martin Abrahamsson (Djekn, uradel), var död 1433. Hon gaf 1423 med sin man allt hennes arvsgods i Rungo by i Pikis socken till Helgelekamens och till S:t Birgittas altaren i Åbo domkyrka. I brodern Magnus Tawast gåvobrev 1439, nämnes hennes son, Matts Martinsson, som då af sin morbroder erhöll 5 stänger jord i Germunds by i Tenala socken.

Bonde på Pedars nr 7 i Bertby. De voro tillsammans sju personer som drunknade: Thomas Pedars 44 1/2 år, Erik Backils 51 år, Erik Johansson Svens 24 år, Johan Johansson Pedars 25 år, Elof Löfqvist 40 år, skräddaren Mickel Loberg 23 år - alla dessa från Bertby, samt Mickel Storkneck 29 år gammal från Koskeby. De torde ha varit på säljakt. Källa Göran Berglund

Ordförande i Vörå lantmannagille 1930-32. I slutet av 20-talet inrättades en filial av Svenska Finlands Lantmannabank i Lipkins hus i Koskeby. Förståndare var först agr. Erland Ingves, sedan Lennart Enges. Banken likviderades 1932 och uppgick Nordiska Föreningsbanken. Återupplivade Kommunbladet 1938. Sista numret utkom 20 juli 1844 Vörå Sockens Historia II

Bodde i Fada 6.11.1628. Han hade sedan sitt arbetsfält i Södermanland och bör ha varit bosatt inom Tuna bergsslag. Mellan 1637-51 arbetar han bland annat vid Fada och Näve kvarn. Åren 1648-51 står han i Näve kvarns mtl med hustrun. Sedan flyttar de till Gusum, där Nicolas är i arbete 1657-61. (Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, Del 1 s. 178)

Hon dog som ogift. Arbetade på åtskilliga arbetsplatser i Vasa t.om. i Sverige samt hos grannar på Nikusbacken (Nygårds), där hon antagligen sedan brodern Johan 31.3.1869 sålde hemgården vid Gråbbils bodde i sin lilla stuga och en tid hos systersonen Jakob Storlund i "Staffasbackan" och till sist i Vasa hos den från New York hemkomna dottern Edla Sofia.

Han byggde två hus och en sytningsstuga på tomten som låg vid Metviksvägen 24, senare Kråkfjärdsgatan. Området mellan nuvarande Metviksgatan och Brändövägen kallades "finnvillan" på 1880-talet då många Vöråfamiljer kom dit. Mickel hade 2 mark då han började bygga, resten lånade han av en Kastus från Vörå. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.30

Hammarsmed i Finspång, Risinge i Östergötland Svenska släktkalendern 1913 sid 1021 ff: "Gammal svensk släkt från Svartebo i Hällestad socken i Östergötland varifrån namnet är taget" Svenska smedsläkter: "Namnet kommer från Svartebo i Hällestad sn, Östergötland, där en Måns var bergsman 1561. Hans dotter NN Månsdoter var gift med Holsten Håkansson."

I unga år var hon i tjänst bl.a. i Replot prästgård, sedermera i restaurangkök i Vasa, för att helt drastiskt slå om till köttbranschen. Hon köpte slaktdjur och slaktade och före första världskriget idkade hon en omfattande kreaturshandel på Sverige. Efter sin fars död bodde hon i en liten stuga bredvid kvarnen på Grannasberget. (Johannes Bengs)

Ylioppilas Turussa 8/11 1771. Papiksi vihitty 1778 ja märätty kappalaisen apulaiseksi Yliveteliin. Kappalainen Kälviällä1785. Kirkkoherrana siellä 1808 sotamarski Klingspor´in (General Fältmarsalken, Grefve Mauritz Klingspor) antamalla valtuuskirjalla. Lapset syntyneet Kälviällä. Sukukirja; Axel Bergholm s. 289 Genealogia Sursilliana s. 316

"Wollenteur" enligt kb 1750-56 - inga noteringar före 1755 Finns upptecknad bland hanverkare i Vörå, men då född 1734. Eftersom det inte finns något patronymikon är det lite svårt att veta vem som var far. Om man ser på hur namn angavs på den tiden är det troligt att fadern hette Matts (Matthias), eftersom det var den första sonens namn...

Thomas bortfördes som krigsfånge till Ryssland under Stora Ofreden (kanske efter slaget i Napua) och lyckades rymma omkring 1721. En redogörelse över hans äventyr finns i: En utredning över en del av släkten Toppar i Vörå sammanställd av Ruth Bertlin Se även: Finlands svenska folkdiktning II Sägner, 2. Historiska sägner, punkt 223, s. 42

Karl Gustav Tidström, kronolänsman i Vörå... År 1878 vägrade han respass åt målaren Mårten Ulfsons dotter och hennes minderåriga barn, emedan han väntade, att hela familjen (mannen förut i Sverige) komme att bli hemsänd på socknens bekostnad och skulle falla fattigvården till last. Hämtat ur Vörå sockens historia del II, 1963, sid 184.

Enligt Vörå sockens historia 1, s. 51 var han inflyttad finskspråkig. Pörnull hemman öde i ml 1723, föregående innehavare hette Erik. Berti kom till Vörå någon gång mellan 1723 och 1729, då han nämns i mantalslängden. HisKi vigda - Lappo: 19.4.1724 Tistula Bertil Bertilss. Margeta Hindricsdr. Tistula Kan vara dessa - bör kontrolleras!

Enligt Anrep hette han Karl Mathiasson. Till Dalkarlby i Finland. (Anrep I, s 243) Han kom 1480 för rätten i Borgå sn med sin hustru Margit och sin dotter Birgitta och erkände sig hava sålt 1/3 av Kallela till fogden i Borgå län, danske frälsemannen Tuve Månsson (natt och dag). (Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor I s 474)

Hemkommen ur fångenskapen 1722. Blev bonde med 6 års frihet på Jopers, bodde där bara ett par år. Senare på Kjerps halva hemman. Hemmanet var förfallit och 1724 anhöll bn på andra halvan Johan Simonsson att få bruka och tillhopa sammanslå dessa hemman som de i hans förfäders tid varit och skatta för "en rök". (Johannes Bengs)

I boken Iskmo-Jungsund förr och nu s.21 nämns följande: "No. 49 en gammal stuggrund på Lambos back. Det var troligen Matts Kloo f. 1704 och hust. Margareta Andersd. som bodde i stugan. Sonen Simon Mattss. Kloo f. 1736 och hustr. Anna Johansd. f 1737 bodde senare i stugan. Vem som byggde stugan och när den revs är oklart."

Son till Johan Hendersson Kosoinen och Lisa Josefsdotter? Murkais i Mäkipää blev gästgiveri efter stora ofreden. 1716 hade ryska kosacker läger vid Murkais. Vörå Sockens Historia I, s 352 Ur 1719 års mantalslängd: 9/32 mantal Isaac Murkain förmögen 1 häst, 4 kor, 4 kalvar, 2 får B H Maria Mågen Simon Hust Maria Dott Karin

Hammarsmedsmästare. Delägare i Svartebo Hammare. Född omkring 1651. Hammarsmedsmästare mellan 1681 och 1684 i Folkström, Hällestad (E). Hammarsmedsmästare 1686 i Strömmen, Hällestad (E). Död 1713 31/8 i Hällestad (E). Var delägare i Svartebo Hammare och Åsebro Hytta. [http://home.swipnet.se/~w-28849/Gretalar/200_80.htm]

Ingick i Presteståndet och var Kyrkoherde i Lemo socken i Finland under åren 1570-1612. Han skref sig dels Olaus Jacobi, dels Olof Jacobsson, men begagnade förfädernas adel. vapensignet; egde åtminstone sedan år 1598 frälse-landboer å sina egande hemman i Wreta och Sunnevijks byar i Kimito socken. Anrep 4, s 92.

Fogde i Piteå lappmark dels 1595-97, dels 1601-02 och 1604. Hade 1602 sitt hemman fritt. Fullmakt 3.12.1603 att jämte Evert Evertsson uppbär skatt av finnarna från Tittisfjord och Ofoten. Bodde 1611 som birkarl i Öjebyn. Fogde i Lule lappmark 1614-16. Levde 1620 då han var länsman i Piteå. (Elgstjerna VI s 475)

Arbetade som hushållerska hos Anders Andersson. Andersson for tillbaka till Sverige före första värlsdkriget. Han erbjöd sig två gånger att låta Sofia med barn komma till honom i Sverige, men de avböjde... Flyttade till Kalliokoski 19??, men återvände senare till Dalsbruk Pagina 124 i kb. Hette även Sjöberg?

Ramsay: Ärfde Porkkala, därifrån han 1467 utlöste sina fastrar, Elin och Katarina. Sålde 1469 till Björn Ragvaldsson ett gods i Sjundeå, Ödeskulla, som hans fader, herr Olof Tawast, ofta bjudit Björn mot jord i Sairiala i Tuulois socken. Sannolikt ogift. Ärfdes av sin syster Mättas barn ur hennes andra gifte.

Studerade ett år på Svedbergska folkskolan i Munsala. Bodde först på West hemman i Rejpelt, men antog namnet Vestberg vid flytten till Rökiö. Han kallades "Westi-Janne" i Rökiö. Paret byggde uppenbarligen stugan nedan Furuberget, där Janne höll skola för barnen under en lång tid, möjligen till sitt frånfälle.

Mårten och Brita köpte den 26.2.1779 av Thomas Eriksson 1/6 mantal Rondman för 166 rd 32 sk. Detta hemman överläts åt Maria och Johan den 31.8.1780 till full ägo och besittning emot 44 rd 21 sk 4 r i "den gäld vi varit tvungna att göra då hemmansdelen köptes, varå inga storvirksträn fanns". (Johannes Bengs)

Ramsay: Uradel i Koskis i Vemo socken. Han har 1421 bland Olof Tawasts svärsoner beseglat Magnus Tawasts gåfvobref till Helga Lekamens kor. Enligt en artikel i Genos 13, 1942, av Harry Donner kan han inte ha varit git med Kristina, eftersom Gregers maka dog ca. 1435 och Kristina levde åtminstone ännu 1439.

Stallman på Erkylä herrgård. Gifte sig där med Emilia. Efter Erkylä bodde man på många olika platser, bl.a i Kerava på Paasikivis herrgård, tills de i början på 1930-talet flyttade till Helsingfors. Här arbetade Oskar först som byggnadsarbetare, men började snart arbeta för Helsingfors stad som muddrare.

År 1719 års mantalslängd: Kaitzor 1/4 mantal Mattz Bertils gl förmögen 1 häst, 4 kor, 2 kalvar Hust Brita Son Erich ? d. Påjken Simon År 1657 namnges Mattz Bertilson (Bertils) i Kovjoki som gästgivare och postbonde. Kan eventuellt vara samma. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 402

Till Tirmula (Tinnula, Tormila, Ternula och Jermala äfven kalladt) i Lampis socken och Wohentaka i Janakkala socken. Befallningsman på Åbo slott 1571. Fogde på Tawastehus slott 1572 och 1574. Han egde Tirmula från medlet av 1570-talet och Wanantaka åtminstone under åren 1565-84. (Anrep 4, s 92)

Johan Grelsson kärade hösten 1643 till Lars Josefsson i Karvat om en bok, "Nyie Testamente", som han hade i pant av honom. Lars tillstod detta, men förebar, att Johans avlidne fader varit skyldig honom 4 dal. lo. sk. Johan påstod utan bevis att fadern betalat skulden. (Johannes Bengs)

Ramsay: Valborg Jönsdotters son Joakim Fleming och svärson Kort Hartviksson skiftade 1477 med hennes systers man Erik Abjörnsson, arfvet efter Marta Klasdotter. Qvidja i Pargas, Nummis (Nynäs) i Nousis och Lepistö i Virmo, jämte strögods, kommo genom detta skifte till ätten Fleming.

Anders Karlsson, för vilken fadern i böter måste gifva Kaitala gods (i Lampis sn) "först för mansslakt och för det han hade hållit med David (upprorsledare i Satakunda omkr 1435) och för det han hade varit 10 år utan Guds lekamen". (Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor I s 474)

Ramsay: Lefde enka 1467, då hon genom arfsförlikning med brorssonen Nils Tawast, erhöll Vääntelä i Lundo socken; - död före 1.5.1468. - Gift med Nils Olofsson (Stiernkors, uradel), till Särkilaks i Töfsala socken, efter hvilken hon med sina barn erhöll arfskifte på Särkilaks 1458.

"Simon Caroli Saxelin, bondson från Saxa hemman i Lepsämä by, kappelan här [Nurmijärvi] 26 Juli 1745, prästvigd 28 Juli samma år. Död 7 Maj 1767. Gift med Ann Katarina Bosin f. 1736..." (Mattias Akiander: Forna Wiborgs och nuvarande borgå stift. II Delen. helsingfors 1869. s. 94)

Nämndeman 1768-1807. Nämndemannnen Anders Hofman i Karvsor var 1776 "rester till Stockholm" och 1804 var han ledamot i ägodelningsrätten i Nykarleby. Handlade med Stockholm. År 1795 förolyckades ett fartyg med smör, fläsk och kött som han var delägare i. (Vörå sockens Historia)

Hörsta Nr:3 -Mellangården- 1714 - 1715 Rytt. Nils Hörbom el.Hust. Ingeborg 1/2 1716 - 1719 Rytt. Nils Hörbom el.Hust. Ingeborg 1/4 1720 - 1729 Rytt. Nils Hörbom el.Hust. Ingeborg 1/2 1730 - 1739 Nils Hörbom Ryttare 1/2 1745 Nils Hörbom Ryttare 1/2. [Samzeliussamlingen]

Hemmanet innehades 1652- Arvid Hindersson Silverbagge 1699 Gertrud Olofsdotter (Arvid Silverbagges änka) 1710 Matts Abrahamsson Capteins 1719 Helt öde 1721-33 Johan Jacobsson Kokko 1734-41 Thomas Josefsson (Haga) - måg till förgående ... -1750 Sergeant Henric Forsback

Bonde på Nääs nr 9 i Smedsby. Ur Heimsmids; Smedsby i gången tid, s 60: Näs nr 9 (Smedsby) 1/2 mantal år 1608 Näs nr 9 (Näsby) är idag den centrala delen av byn. beboare: 1777-1832 Simon Mattsson, hustru Maria, dotter Eva, måg Hans Henrik Rönn, 7 barnbarn, drängar och pigor.

Ramsay: Fick 1439 av brodern Magnus Tawast 200 mark efterskänkta, hwilka han försträckt henne till hennes andra och tredje giftermål. Hon ingick 1455, såsom enka, förlikning med sin aflidne mans brorsson, Matts Silta, om Kalkila gods som hon fått till enkesäte af Olof Silta.

Först sekreterare i Viborgs slott, sedan borgmästare i Viborg. Gift med Anna Juusten dotter till biskopen i Åbo Paul Juusten, på vars frälsegods i Viborgs län de 1622 den 30 april fick konung Gustaf II Adolphs stadfästelse. (Anrep: Svenska adelns ättartaflor, del 3, s. 474)

De bodde på Käck i Tuckor. Han var backstugusittare och tillverkade skonålar för hand och försökte sig också en kort tidpå tobaksspinning. Han tog namnet Haglund 1848 - 55. Han gifte sig sedan med en Liljeström från Oravais. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.27

Torpare på Kronman nr 2 i Smedsby. Ur Heimsmida; Smedsby i gången tid: s 34 Husfolk på Kronman nr 2 i Smedsby. 1841-90 Torp. Henrich Henriksson, f 1813, hustru Lovisa Ehn, f 1816, i Västervik, 2 söner, 4 döttrar. torpare på Kronman nr 2 1845-1885 Hurstrun torpare 1886-1895

Sårades i Uleåborg 1808 Se mer i Rågens Rike 1994 Rotesoldat på Storkneck hemman Deltog liksom sin far också i kriget 1788-90 och i kriget 1808-09, där han stupade. I tjänst i 24 år, "nykter och beskedlig, intet lidit straff." Källa Torbjörn Nikus: Släkten Israels, Vörå.

Observera att fadern och även andra förfäder åt honom är en osäker uppgift härledd från bland annat K.V.Åkerblom, Replot Historia ss 311. Enligt Inger Seittu, som kontrollerat uppgifterna, finns det inga bevis på dessa förfäder! Var bonde på 1 mtl skatte från 1655

Till Kijala. Lefvde 1440. Kallas Riddare hos Messenius. Gift med sin sysslings dotter, Margaretha Fincke, dotter af gamle riddaren Gödrick Fincke (af den äldre Fincke-ätten i från Lifland), till Perno och Willias, med Catharina Nilsdotter Tawast. (Anrep IV s 268)

Suku Forum 27.7.2010> Argillander-suvun haarako? (Strömman) [http://suku.genealogia.fi/showpost.php?p=70351&postcount=9] -------------------- Suku Forum 27.7.2010> Argillander-suvun haarako? (Strömman) [http://suku.genealogia.fi/showpost.php?p=70351&postcount=9]

Margaretha Petersdotter Krook f. Couperth, prostinna i Viborg, född i Sankt Andree, Talikkala Kuparsaari, d.1743 Karstiula, Krookila hemman. Levde som änka med sin son i Karstula. Kom till det ödelagda hemmanet – numera Ruukkila – som familjen brukade 1722-1744

Fick kommendering till tullstationen på Hästö-Busö utanför Ekenäs 1910. Blev sedan uppsyningsman på Pörtö tullstation i Borgå skärgård. Källa: Torsten R. Malmberg, tullman och modellbyggare från Kristinestad (25.9.1895-9.10.1973) artikel av sonen Thure Malmberg

Egentligen Vilhelmina, men i alla kyrkböcker står bara Minna. Efternamnet Ritala nämns i utflyttningslängden. Ur vesilahti kb 1861-67, p. 191: "Minna 27.12.1863 absolverad för första resans lönskaläge, vid 1864 års höstting pliktat för första resans lönskaläge"

Jag är lite osäker på denna uppgift. Enligt föddaboken föddes en dotter Brita av Lars Mattson och Gertrud i Palvis 17.8.1695. Den 22.2.1700 födde de dock en till dotter som också fick namnet Brita. Detta skulle tyda på att den tidigare dottern redan avlidit.

Ägde ett stenhus vid sSvartbrödra klostret i Viborg och var 1525 jämte 12 andra i slottslofven på Viborg (Tor Carpelan: Finsk biografisk handbok, L-Ö s 1083) Köpte Merijoki i Viborgs socken. (Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, s 215)

Ingick 1590 i Jesuitkollegiet i Braunsberg och slutade som katolik. (Tor Carpelan: Finsk biografisk handbok, L-Ö, s. 1083) Carpelan anger som källa: Lagus, Ur Viborgs historia, Historiallinen Arkisto III Kammarjunkare vid konung Sigismunds hov i Warshau.

Var uppställd i väktarvalet 1816 och fich 116 röster. Vann gjorde f.d. soldaten Matts Lo som erhöll 149 röster. Den tredje kandidaten far f.d. båtsmannen i skärgårdsflottan och barnläraren Johan enroth som fick 18 röster. Vörå sockens historia I, s. 174

Senare tog han namnet Ekqvist "Ekquist, Johan Volontär vid Kalajoki komp. 5.11.1716; rustm.vid livkomp. 23.8.1718; förfrös fötterna under fälttåget till Norge; avsked 3.9.1719" (C-B. J. Petander: Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid)

Murkaisbonden från Vörå väckte på hösten 1758 process mot bönderna på Burmans hemman i Koskö om kalvbete på Köklot och vann processen. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.24 Korrigerat efter artikel: Bo Lönnqvist, Rågens Rike 1986, s. 21

Inför häradsrätten vt 1814 verkställdes enligt förbindelse av den 29.3. samarva emellan, lottdragning om hemmanet, varvid Mickel drog lotten. Utlösen till de andra 1750 daler o sytning. Mickel var kyrkosexman i 20 år 1835-1855. (Johannes Bengs)

Tog tillnamnet Dragon eller kallades så, enär han varit skarpskytt i armén. I Lillkyro fick Mårten plikta 1852, han blev avskedad från armén 26.6.1856 och reste med familjen till Alnön, Sverige. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.29

Margareta (Maria?) Gutas? Ur 1719 års mantalslängd: Andiala 1/32 mantal Margeta Hertus oförmögen 1 oxe, 1 ko utfattig med många små barn Enligt www.familysearch.com skulle makan till Johan ha varit : Maria Thomasdotter Kulp f. 1662 d. 6.4.1742

Bonde på Haga hemman, även kallat "capteins". Hemmanet innehades 1699 av kapten Arvid Silverbagges änka, 1710 av Matts Abrahamsson Capteins, 1810 av Haga. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.28 Se även Rågens Rike 1986, s 93.

Arbetade vid följande glasbruk: Harju 1858-1868 Kuvaskangas 1873-1879 Berga 1880-1883 Tuorsniemi 1884-1896 Grönvik 1897-1908 Kirkkoniemi (Rokkala) 1909-1911 Rauma 1912-1912 (Aimo Löfberg: Lasitutkimuksia 1993, s 98) Blev senare köpman?

Bonde 1756. Vid hösttinget 1756 blev han förordnad till tionde räknare på åkern. Var tionde skyl säd. Av dessa fick kyrkan 1 skyl säd och kronan två. Kan ha haft namnet Wid. Kallades Widlund vid dopet av Maria och Brita. Hade 10 barn

Anders är son till Per Thomasson Rank-Bjong-Rapp och Margareta Sigfrids.dr.Bjong-Hästbacka. Anders:Omnämnd som farbroder till Per, Johan och Anders Mattsson Storrank,i bouppteckning av 25--07--1747. SoB 15/1968. (Kronoby databasen)

Började arbeta på bomullsspinneriet i Brändö då hon var 12 år gammal och stannade ännu ett år efter att hon blev pensionerad. Källa: Fredsboken, Frams tryckeri 1975 Anni var medlem i Frälsningsarmen som ung. Källa: Ingrid Nieminen

Flyttade från Vasa till Helsingfors och vistades där i många år. Gifte sig i Helsingfors med en snickare vid namn Eriksson (hans andra gifte). Flyttade som änka 1917 till sin dotter Ester i Härnösand där hon dog. (Johannes Bengs)

Bonde på 17/48 del Gråbbil från 24.1.1780 till den 11.7.1787 då broderna Mårten kom från Wasa Trivialskola och fordrade sin "utlösen"; i stället för den gav Erik hälften 17/96 mt av hemmanet och behöll 17/96 mt. (Johannes Bengs)

Kyrkoherde i Hauho åtminstone 1541-78, genom sin son Bengt Söfringsson Juusten som 1591 adlades, stamfader för adliga ätten Gyllenlood, vilken utgick i medlet av 1700-talet. (Tor Carpelan: Finsk biografisk handbok, L-Ö, s. 1083)

Familjen hade en äppelträdgård på Maikkala torp där de bodde. August Reinhold Carlsson var lekkamrat till Alexander Stenvall (Aleksis Kivi) eftersom de båda var grannar. Fotografi på August Reinhold Carlsson hos Runar Nieminen.

Edvard arbetade lång tid i hamnen på Vasklot. De sista 18 åren var han i stadens tjänst. Både Edvard och Anni var aktiva i fredsföreningen, Samfundet Finland-Sovjetunionen och Vasa folkdemokratiska förening efter krigsslutet.

Två gånger till Amerika och vistades där vidpass 30 år. Före sin död testamenterade hon sin kvarlåtenskap åt kusiner och kusiners barn och dessa var vid den förestående mönstringen 123 personer ute i världen. (Johannes Bengs)

Född i Gamlakarleby 13:e kvartret no. 134 efter 1806 i det 4:e kvarteret 2:a avdelningen no 150. Bodde i Palo by i Ilmajoki. Bodde på Ala-Luhtasela i Ilmajoki ännu 1844 med sin familj (källa Vasa Landsarkivs utredning 1986).

Flyttade till Tuckor efter giftemålet, först till Akers där han var landbonde, senare till Skått (Skott) där han var bonde. Bondeänkan Maria Mattsdotter Akers hade dött den 17.7.1815, så landbondeplatsen var tydligen ledig.

Han kallades år 1593 av Karl IX från Sachsen såsom proberare och bergmästare, jämte 50 bergsmän, med uppdrag att ha inseende över gruvorna i Värmland. http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/54861.html?1180066802

Till Kijala. En förmän och väldig man i Finland, som lefde 1395. Kallas hos Messenius Riddare och Svea Rikes Råd. Gift med Elin Djäknesdotter, som i vapnet förde ett rödt S:t Andreæ kors i hvitt fält. (Anrep IV s 268)

Hemmansnamnet Israels kommer troligtvis från denna person. Finns i mantalslängderna 1635, 1641 och 1653 Tidigare ägare: 1565 Bengt Pedersson 1575-1604 Lasse Bengtson 1615 Änka Elin (mor till Israel?) (Torbjörn Nikus)

Hans Påvelsson Juusten Skref sig till sin hustrus arfgods, Kyynämäki i Bjärnå socken. Hofjunkare 1587. Befallningsman i Hattula härad 1589-1594. Fick 1594 10/7 förläning af Pärnäspää gods i Uskela socken (Ramsay)

Andra uppgifter gör gällande att hennes föräldrar är Michel Mattsson  och Lisa Jacobsdr, men detta skule i så fall vara Maria Mickelsdotter Zakris och hon är född enl kb 1.2.1744, även om det står 4.2.1745 i HisKi

Fanns vid Nävekvarn 1660-88 som masmästare. Antagligen var han uppvuxen där och har bildat familj, innan fadern flytar till Gusum. Han får en son redan 1648. (Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, s 180)

Ramsay: Han stiftade 1440 två eviga messor att hållas hvarje vecka i S:t Annae altar för Jösse Olofsson (Horn af Kanckas) som han af våda dödat, och gaf till detta ändamål, med sin hustrus samtycke, Kärknäs gård.

Byn är lite svårdefinierad. I föddaboken står det Jörala för hans barn fast han står som innehavare av Sippus hemman i Koskeby enligt kommunionsboken. Enligt Johannes Bengs tog han över Sippus hemman våren 1738.

Var husbonde på 1/4 av Ståhl hemman mellan 1852-1874. Troligen den sista som bodde på gården. År 1883 blev hemmansdelen såld och sammanslagen med en annan del av Ståhl hemman. Stugan revs i slutet av 1800-talet.

Han gick under namnet Holm efter hemmanet i Smedsby För uppgifter om parets efterkommande se: Lasses Efterkommande på Lassila-hemman i Replot. Uppgjort av Göran Berglund, 5.3.1998 (Finns hos Vasa Släktforskare)

Soldat på Jåskarhu rotan, bodde på nr 19 Bastubacka, tillhörande Rejpelt. I tjänst i 22 år, "nykter och beskedlig, intet lidit straff". Källa: Torbjörn Nikus: Släkten Israels Vörå. Sune Hanssons efterkommande.

Ur Centrala Soldatregistret: http://www.liu.se/tema/databaser/search.php?id=49 Dahl, Hans Aktnummer: DR-04-0103-1747 Familjenamn: Hansson Född: 1708 Regemente: Dalaregementet Rote: Dalsbyn Socken: Säter

På denna tid var Langs hemman ca. 360 ha. Enligt sägen är Langs det äldsta hemmanet i Vörå, följt av Bredfors i Lålax. Det förefaller dock ha funnits bosättnings i Karvat redan före dessa hemmans grundande .

Till Kijala. Lefvde 1470. Gift med sin moders kusin, Bothild Niclisdotter, dotter af riksrådet och ståthållaren, Nielis Olofsson (Stjernkors nr 39), till Särkilaks med Elin Tawast (nr 64). (Anrep IV s 268)

Slottslofven på Kexholm 1596 och tygmästare 1598, blev efter Viborgs övergång såsom anhängare av det kungliga partiet dömd till döden, men benådades. (Tor Carpelan: Finsk biografisk handbok, L-Ö, s. 1083)

Till Kijala, Attu och Perne. Lefde 1370. Gift med Brita Rötkersdotter, dotter af Rötker Jurgensson (Jägerhorn av Spurila, nr 114), till Spurila och Isokylä, med Brita Jönsdotter Galle. (Anrep IV s 268)

9 spl å Nääs och Hemmanet Nårnäs delas först 1585. Sedan 1598 finns Henrich Mattsson (Bengtas) på 6 / spl. Hemmanet har först varit ett. Sedan delats i Nääs, Mannas och Bengtas (Göran Berglund)

Fadern var inhysing på n:o 1 Ruths i Andkil by. Familjen flyttat 15.6.1904 till Brändö, Vasa. Hela familjen till baptistförsamlingen 20.5.1905. Inskriven på nytt i Vasa sv församling 17.4.1913.

Soldat nr 95 i Närpes kompani. Om Matts Bilang nämns i en soldatrulla att han var "inkommen i Skomakare arbete". Matts inskrevs som soldat 6.4.1761 och fick avsked 1775. (Margaretha Lindholm)

Dräng eller inhysing på Påhls hemman. Var sytningsman på Antbrams kring år 1791. Var sytningsman på Ruths hemman i slutet av sitt liv. Vid första giftemålet står det att han var från Pensala.

Ramsay: Fick 1439 Haesleberg i Pemar socken av sin broder Magnus Tawast. Greger Andersson Garp har 1421 bland Olof Tawasts svärsöner beseglat Magnus Tawasts gåfvobref till Helga lekamens kor.

Flyttade till Somero 1813, kom till Vörå från Lojo 1817. Flyttade 1823 till Ilmola. Landbonde i Keuru, torpare på Vik åt släkten Kornsved Klingelin. Flyttade 1837 till Kneck hemman i Vörå

Garvare i brödernas och brorsonen Alfreds garveriföretag och han var också som arbetare med på ett hörn i dennes skofabrik i det han hemma hos sig stansade klacklappar. (Johannes Bengs)

Ramsay: Deltog 1467 i öfverenskommelsen angående brodern Jöns Tawasts gods. Utlöste mot andra gods, 1465 Kulju gård i Birkkala socken, som hans svärfader förärat till Helgalekamens kor.

Enligt Carpelan (Finsk biografisk handbok, L-Ö, s 606) inkom han till Sverige med konung Erik av Pommern vars "frände" han skall ha varit, och var antagligen född i konungens hemland.

1747 var han Tullskrivare i Jakobstad 1750 var han Handlande i Jakobstad 1752 bodde han i Pedersöre 1754 kom han till Vörå Det är inte fastsällt att han är barn till Anders Widbäcker!

År 1556 nämns att Matts och Staffan Kausti i Lomby utförde en hemmansklyvning. Kausti(nen) hemman fanns tydligen redan då. Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327

Enligt Anrep IV s 268 hette hon Carin Philipusdotter, dotter till Philipus Jönsson (Jägerhorn av Storby nr 226) till Isokylä, med hans första fru, Margaretha, Peder Danskes dotter.

Bonde på Langs hemman i Rejpelt. Namnet Långs hade i tal varit tal Langs men blev nu mer och mer uttalat som Långs. Bomärket för Långs hemman är hakkorset. Släkten Långs Vörå, s. 3

Till Moisio. Han försålde redan i början av 1570-talet ena hälften af nämnde egendom eller tolv stänger till friherre Claes Horns till Åminne enka, Kjerstin Krumme. Anrep 4, s 92.

Enligt sägen skulle han blivit ihjälpiskad efter att ha stulit en asp. Han ansåg dock inte att piskningen var så farlig, så han for ut på fälten för att arbeta. Han dog på åkern.

Från Lillkyro? Häradstolvman 1730-31 1773 förordades klyvning av Konstig hemman i Bergby. Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327 Hemmannet alldeles öde 1719

I inflyttningsbetyget står det att han blivit dömd i Åbo hovrätt till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd för dödsvållande. Har ännu inte kontrollerat detta från protokollen

Han anhöll i september 1869 om att få rätt att få öppna bod på hemmanet och sälja brännvin, men fick avslag av kommunalstämman. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.25

En person med namnet Eric Hofman blev sockensmed år 1785. Samme Eric återvände snart till jorden och blev bonde igen 1791. Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, s.300

Ramsay: Förste mannens efterträdare i ämbetet, uradel. Hennes arfvingar ur bägge giften ingingo förlikning år 1511 i Åbo sålunda att Jakob Perssons barn behöllo Porkkala.

Eura. 1861 p.200, 1886 p.403, 1978 p.74,87, 1888 p.75 Självständig i Sorkkis 1872-82 Kauttua från år 1883 Kiviniemi kommunalhem fr. 1916 Kjulo kb 1858-64: p. 116 och 114

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland: Erhöll 1439 av brodern Magnus Tawast 100 mk som hennes man Hans Pedersson Bock (af Buckila, nr 247) , skulle lägga i fasta gods.

Flyttade från Vasa till Helsingfors där hon bodde i många år och hon tillbringade sina sista år som änka i Frälsningsarmens åldringshem i Grankulla. (Johannes Bengs)

År 1701 klövs 1 mtl skatte varvid hustrun uppgavs heta Mickelsdotter Lassila. Inget förnamn är således angett. Förnamnet hittat på Internet och ännu inte verifierat.

X F. på Kurubacken i Miemoisby. Arbetade som timmerman vid H:fors stads byggnadskontor. Makarna var barnlösa och bodde vid Gräsviksgatan 9 i H:fors. (Johannes Bengs)

I 1745 års jordabok så nämns Thomas Enges med hustru som innehavare med dotter Lisa. Bägge makarna var blinda. Var när han dog 85 år 3 månader 3 veckor och 3 dagar

Smed i Pörtom 1801, beviljades avsked 1834 emedan han var gammal (72 år) och slagrörd. (enl. K.V.Åkerholm: L.A. bouppteckningar 10.3 och 25.8.1810 samt 2.9.1834)

Henrietta i Aimo Löfbergs bok Lasitutkimuksia 1993.Även Henriette enligt Vasa Landsarkivs utredning 1986. Namnet stavas ibland Gofic, Gofin eller Golang ! Vallon.

Finns omämnd i boken "I storm och stiltje - Rönnskärs lotsstation 1752-1983" ss. 310, 313: Piga 1861-65 hos Henrik Johan Eriksson Söderholm "Fassin på Hästgrund"

Adjutant vid Tavastehus läns infanteriregemente, löjtnant 16.5.1724, avsked. Blev vid Viborg 15.6.1710 fången av ryssarna och förd till Tobolsk. (Tor Carpelan)

För uppgifter om parets efterkommande se: Lasses Efterkommande på Lassila-hemman i Replot. Uppgjort av Göran Berglund, 5.3.1998 (Finns hos Vasa Släktforskare)

Nämnes mellan 1331-1354, såsom fogde i Barth i Pommern, från vilket land Herman F. även, enligt Sofia Ruds släktbok, kommit bland konung Eriks följeslagare.

Erhöll af Konung Gustaf I, i utbyte emot sitt egande säteri Juwa i S:t Mårtens socken och Finland, Moisio sätesgård i Lundo socken, nära Åbo. Anrep 4, s 91.

Korsolms kb 1797-1802 pag 171: Soldater Närpes Kompani, Rum 117 Isac Hög Sophia Ekbom Torpare på Pundars, Stor-Back, 1800-02 (Korsholms historia I, s. 693)

Dräng vid äktenskapets ingående. Brukade hemmanet fram till 1813, hemmanets värde då 388 rd 40 sk. Hennes lösen: 55 rd 26 s jämte sytning. (Johannes Bengs)

Pliktade i Vasa för fylleri, sabbatsbrott och slagsmål. Hans namn i Vörå var först Dala, sedan Myrbergslund, och blev till sist Eklund Torpare 1825-1840

Han erhöll den 20 Dec 1567 af Hertig Johan, sedermera Konung Johan III, i förläning på behaglig tid Akais numera rusthåll i Pemar socken. Anrep 4, s 93.

Ståhl 7/48. Statdräng (mjölnare) på Korsholms Agronomiska modellfarm (Fermen). Han arbetade även en tid som mjölnare på en kvarn vid Molnträsket i Vasa.

Ramsay: Adel, som 1479 beseglat sin svärsons, Benkt Jönsson (Blåfield nr 245) bytesbref till Puotus i Nousis mot ett hus i Åbo till Nådendals kloster.

Enges hemman purt öde år 1719 Han bortrövades år 1715 av ryska armén: "Enges, Pehr Thomasson a 18 åhr Togs 1715. Ledde 1721 under crolgusta Regementet"

Bonde i Andiala från omkring 1626. Nämndeman 1629-47. Länsman 1649-55 samt 1657. Omtalas som gästgivare 1651 och 1652. (Vörå Sockens historia I, s. 78)

1719 års mantalslängd: Andiala: Mattz Mannil förmögen 1 häst, 4 kor, 2 fåhr Hust. Carin Han nämns 1709 som innehavare av fårbete på Stor-Särkimo

Nämndeman 1721-31, Kyrkvärd 1723-44 Ur 1719 års mantalslängd: Rökiö 1/8 mantal Matts Bagg förmögen 1 häst, 2 kor, 2 kalvar Hustr Brijta Syst Giertru

Kallade sig Hagman Johan pliktade vid vårtinget 1847 för första resans fylleri och fenstersöndrande. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.28

Magdalena och Margareta används även som namn i bland. Dödsdatum och dodsort hittade i HisKi - jag har ännu inte verifierat att detta är rätt person.

I Genos 68, 1997 skriver Ari-Pekka Palola om henne och påstår att det är troligt att Olof Tavast var gift med henne, men att detta inte kan bevisas.

Enligt Carpelan hette hon Brita Gudmundsdotter till Tirmula i Lampis. Levde som änka på Tirmula 1562. (Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor I)

Johan tog över Kankainens torp när hans far dog 1868. Han hade gift sig ett år tidigre med Vilhelmiina. Enligt Urdialas k:bok "Kankais Bläck Torp"

Sökte pass till Amerika den 9.10.1902. Mycket tyder på att han emigrerade. Är han verkligen son, eller har han gift sig med dotter till Förars????

Bodde Kullas militärboställe i Rökiö. Han var läs- och skrivkunnig och uppgjorde bouppteckningar, köpebrev och andra dokument som byborna behövde.

Bodde Kullas militärboställe i Rökiö. Han var läs- och skrivkunnig och uppgjorde bouppteckningar, köpebrev och andra dokument som byborna behövde.

Den ene av de två bönderna på Backman nr 3 i Karkmo. Se även Matts Backmans bouppteckning 30.4.1810, Mustasaaren perukirja 1810 - 1811, s 60, 322

År 1735 tilldelades kaptenlöjtnanten i Livkompaniet 5 hemman i Rökiö samt Dunck hemman i Lålax. (K.V. Åkerblom, Vörå sockens historia II, s. 373)

Huggar hemman helt öde 1719 Husbonden på Huggar bortrövad av ryssarna. "Huggars, Matts Mårtensson med Son Matts â 15 åhr och dott:n Brita â 16. "

Ramsay: Fick 1439 af sin farbroder biskop Magnus Tawast tvåhundra mark. Gift, hade en dotter Metta, som vid samma tillfälle erhöll hundra mark.

Larsson? Ur 1719 års mantalslängd: Jörala 1/3 mantal Michell Jofz förmögen 1 häst, 3 kor, 3 kalvar Swägerskan Walborg Dotter Maria Dotter Anna

Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, del 1: År 1663-66 vid Leufsta, 1667 vid Gimo och 1671-76 vid Wattholma bruk som mästerräckare.

OBS! Föräldrarna s födelseplatser och deras föräldrar är lite osäkra. Jag tycker doch att det är lättare att få in henne som Jufvas än honom.

Hade en av de första bilarna i Vörå. En beskrivning över omgivningens reaktioner på bilen finns i Rågens Rike. Soldat i finska armen, 3./JR 9

Ramsay: Valborg Jönsdotter gift i hans första gifte med Henrik Klasson Fleming (nr 4) till Gammelgård på Arvasalo ö (Sundholm), nämndes 1445.

Erhöll 1811 vt med inför häradsrätten skedd lottdragning hemmanet emot lösen till Erik och Lisa, 82 rdr, men drunknade 1813. (Johannes Bengs)

Enligt Bror K. Åkerblom, Vörå Sockens Historia I,s. 51 fanns det en finsktalande Erik Swens i vörå 1731. Det kan vara samma. Helt öde år 1719

Doktor och furstligt holsteinst råd och syndicus i Ploen (Plön är en stad i Kreis Plön i förbundslandet Schleswig-Holstein i norra Tyskland)

Ramsay: "hustru Karin i Villais", lefde enka 4.4.1467, då hon genom arfsförlikning med brorsonen Nils Tawast, erhöll Palojoki i Sagu socken.

Jully Ramsay: Erhöll 1439 av brodern Magnus Tawast 100 mk, som hennes man Erengisle Henriksson (?Lindelöf, nr 143) redan lagt i fasta gods.

till Ede. Förseglade konung Gustaf I:s testamente och kallas då Unge Nils Boije till Termala. Var 1560 knekta-höfvidsman. (Anrep I, s 243)

Enligt en utredniing är dett adottern till Erik Eriksson Lillkbäck, men hon bodde hemma åtminstäne 1756 och kan ej vara gift med heinull

Familjen flyttade år 1801 till Helsingby, Lall hemman. Hans Mattsson Lall torpare på Lall nr 12 1806 - 1809. Hustrun torpare 1810-1834.

Mickel pliktade vid vårtinget 1867 för första resans fylleri och söndrande av fenster. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.27

Vistades några år på Haga (Capteins) . Betalade skatt där 1724 för att sedan flytta till Storkyro, Komsila gästgiverigård. (Matti Lund)

Se även kopia av bouppteckning. Jordfäst på Vasa Gamla begravningsplats. Gravstenen finns på Korsholms begravningsplats i Kapellbacken.

Universitätswissenschaftliche Fakultät Jura Mannrichter; Herr auf Sonorm; erw. 1541-1595; Landrat in Harrien; Herr auf Soonorm u. Mosel

Enligt Åkerblom var han sockenskrivare 1735- och länsman 1753-54 i Vörå. Verkar inte stämma eftersom han då befann sig i Jakobstad...?

Ramsay: Lefde 1479.Ärfde efter sin moder: Lähteenoja i Eura, Ladvala i Pikis, Kanamäki i Angelniemi kapellsocken, förutom smärre gods.

En utredning över hennes (eventuella) levnadsöde finns i Rolf Rönnqvist, Vasanejdens släktforskare r.f. årsbok nr 4, 1988, ss. 50-51

Dräng på Lillunds hemman. Ägare till Grägg 1699 Riksdagsman 1723 och 1726 Häradstolvman 1692-1731 (Vörå Sockens historia I, s. 116)

En utredning över hans ättlingar finns i: "Utredning över släkten Finnas, Från Bertby i Vörå, Del I" Sammanställd av Oscar Staffans

Var bode på Sandes-delen av Finne hemman. Han hade flyttat ut till Sandäng från Finnas i Gränden i samband med storskiftet ca. 1770

Gifte sig med Anna-Lisa Mattsdotter Enges. De bodde på Enges hemman i Lålax. Bondeson. Före detta bodde han på Thors hemman i Lomby

Enligt Anrep skulle Cecilia vara dotter till Klas Lydekesson Djekn, men det kan inte stämma eftersom de är i stort sett jämnåriga.

En fullständig utredning över hennes ättlingar finns utgiven av Maj-Britt Audas-Örn, Maxmo 1998: Släkten Skåtar från Palvis, Vörå.

Hyttdräng vid Wattholma 1679-80. Masmästare vid Österby 1686-1717 (Kjell Lindblom: Vallonsläkter under 1600-talet, Del 1 s. 186)

En fullständig utredning över hans ättlingar finns utgiven av Maj-Britt Audas-Örn, Maxmo 1998: Släkten Skåtar från Palvis, Vörå.

Torpare i Pääjärvi by, Myllyaho gård fram till omkring 1839. Efter detta nybyggare på Nytkimenmäki gård i Vahanga by i Karstula.

År 1719 mantalslängd: Palfwis 5/32 mantal Lijsbetta Skåtars förmögen 1 oxe, 3 kor, 2 kalvar, 2 får B H Carin P Brita Syst Maria

Hansdotter enligt HisKi vigda. 4.10.1828 30.11.1828 Tp: S: U:k. Anders Matts:s Pig: Anna Hans. dr Pääjärfvi

Nämns i slutet av 1300-talet då han skall ha gift sig med herr Olof Tavasts dotter Ingrid. Enligt anrep levde han ännu år 1450

Kyrkvärd 1744-51 1766 förordades klyvning av Bagge hemman i Rökiö Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327

Svåger. Dräng på Kulppas hemman Från HisKi Oravais: 23.9.1753 Kimo afsk: sold: Simon Öman qvp: Anna Miska Vem är hon?

Ur 1719 års mantalslängd: Hend. Måsa siukl. oförmögen 1 ko, 1 kalf Siukl. sitter med 3 st omyndiga barn Hust Brijta

Efter flytten till Karstula var han dräng på Isoaho gård fram till giftemålet, då han flyttade till svärföräldrarnas nybygge

Bonde 1795-1820 på 1/4 av Ståhl hemman. Huset byggdes troligen i slutet av 1700-talet, eller i början av 1800-talet av Nils.

Inhysing i Loima by´s torp Juhala senare Aittamäki torpare Kykböckerna bara till 1836, tidigare fås från Åbo landskapsarkiv

Den enda Brita Mårtensdotter jag lyckats hitta är född 19.1.1778 på Nygårds i Rökiö av Mårt. Simonsson  och Carin Hendr.dr

Från Wejby i Lojo socken Fick 2.10.1692 tillstånd att mot rusttjänst besitta Weiby, som reducerats (Elgstjerna VI, s. 475)

Mikkel pliktade vid vårtinget 1847 för första resans brännvinsminutering. Ann Mattsén, Vasanejdens Släktforskare 1985 s.26

Rallare i Sverige, bodde 1876 på byns mark i Rejpelt. Släkten Långs Vörå s.51 Född på N:r 8 Simons hemman i Rejpelt, Vörå.

Ei voi olla Sjundbyn Ragvald Jönsinpojan isä (Tapio Vähäkangas: Uusmaalainen rälssisukusikermä. Genos n:ro 2/1999, s. 94).

Ramsay: Lefde 1485, då hon med sin senare man och sin moder till biskop Magnus Stjernkors afstod Sairiala i Tuulois socken

MC: b May 66-May 67. 1901: b Mar 65-Mar 66. d1930?, def by 1949. Russian Subject Had 8 children, of whom only 3 survived.

Königlich schwedischer Oberstallmeister (Kunglig svensk överstallmästare) http://www.oberg-forchheim.de/ahnen/n_226.htm#3

Osäker uppgift! Enligt Åkerblom inflyttad finne. Varifrån? Många Jöran och Jöranssöner verkar ha kommit från Lillkyro...

Hans verkstad fanns på Roparnäsbacken. Innehållet från hans krukmakarverkstad finns nu i krukmakeriet i Stundars i Solv.

År 1719 års mantalslängd: Beata Ollus öde änckia, har ej mera fådt än 3 kappar korn och nyligen kommit till hemmanet

Ur 1719 års mantalslängd: Andiala 1/4 mantal Mårten Ruuth förmögen 1 oxe, 3 kor, 1 kalv, 4 får Hustru Maria Piga Maria

1719 års mantalslängd: 5/32 Mattz Ulfwis förmögen 1 häst, 1 ko, 2 kalvar gården afbrunnen Mod carin dott Lijsa

Enda Mårten jag hittar i Bertby är Mårten Thomasson Finnas, men han verkar ha fått ett annat barn unngefär samtidigt.

Inte helt säker på föräldrarna, men det verkar inte ha fötts någon annan Beata Andersdotter under lämplig tidsperiod.

Till Tjusterby i Sjundeå. Stamfar för ointrod. finländska adl. ätten Silfverpatron. (Carpelan Ättartavlor A-G s 114)

Namnet stavas ibland Gållas G.bl.bd. I 1719 års mantalslängd: 1/32 mantal Maria Gållas oförmögen 1 ko ... af en piga

Torpare på Korsholms Agronomiska Modellfarm åtm 1845-1852. Pliktat för edsörebrot 1845 stora blodsår och 5 blånader.

Glasblåsare vid följande glasbruk: Berga 1812-1812 Tuorsniemi 1813-1823 (Aimo Löfberg "Lasitutkimuksia" 1993, s 26)

Skrev hem till sin fru att nu skall jag ha en hustru varesig du kommer hit eller ej. Anna Lisa emigrerade därefter.

Torpare Klemetsö. torpare 1785 - 1813. Se även Jacob Rönns bouppteckning 6.12.1813 Mustasaaren perukirja 1814 s 500

Skarps hemman öde 1723. År 1729 bebos det av Anders Skarp, men han verkar inte vara släkt med tidigare innehavare.

Enligt dopboken hette hans mor Kirstin och hans far Michel Michelsson . Andra källor säger att modern hette Maria.

Kallades "Hara-gubben" i ett tingsprotokoll från år 1660 Osäker uppgift! Se kommentaren för Lars Persson Lassila!

Bodde på Haga (Capteins) under stora ofreden. Blev tifångatagen av ryssarna och kom aldrig tillbaka (Matti Lund)

Domare (häradshövding) i Östra Nyland (Borgå län) 1421-1460. (Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor I s 474)

Dopvittne 26/6 1681 och 29/4 1683. Fanns intet igen i kyrkoboken, men förmenas vara 103 år. [Martin Casterud]

Adlad Rosencröel 16.8.1658 (introducerad 1654 under nr. 596) (Anrep: Svenska adelns ättartaflor, del 3, s. 474)

Ättlingarna finns beskrivna i: Ättlingar i tabellform efter Isak Mårtensson Kaustinen, född 1744 i Lomby, Vörå,

Torpare på Lall hemman, senare på Mara hemman i södra Helsingby. Benjamins mor och syster Ulrika bodde hos dem.

1766 förordades klyvning av Bengs hemman i Koskeby Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327

1760 förordades klyvning av Nygård hemman i Rökiö. Bror K, Åkerblom, Vörå Sockens Historia I, Åbo 1937, s. 327

Barnen finns beskrivna i: Ättlingar i tabellform efter Isak Jakobsson Kaustinen född 1764 i Lomby, Vörå, del 2

Se även: Utrdag ur pappas frontbrev och hur vi hade det här hemma, Linnea Klemets, Rågens Rike 2000, ss. 92-98

Ur 1719 års mantalslängd: Rekipeldo 3/32 mantal Lijsbetta Pörnull förmögen 1 oxe, 1 ko, 1 kalv Syster Margeta

Levde 1631 [SMEDskivan 4] Hammarsmed 1571 i Finspångs [http://home.swipnet.se/~w-28849/Gretalar/200_151.htm]

Erhöll som änka under förutn. beslutsvillkor, fem hemman i Wahantaka och Merkala i Janakkala. Anrep 4, s 92.

HisKi födda: 12.12.1720 13.12.1720 Jungsund Jacob Nielsson Marg. Andersdr. Jacob Är det han?

Bonde i Andial efter fadern från okr. 1660. Länsman 1661-95, då han dog. (Vörå Sockens historia I, s. 78)

Sägs vara oäkta dotter till kung Karl Knutsson Bonde (Karl VIII av Sverige) (Elgenstierna bd II s. 735a)

Bergsman. Bergsman i Koppetorp, Hällestad (E). Delägare i Svartebo Hammare, Hällestad (E). Smedskivan 4

Enligt Ramsay hette hon Walborg, men senare forskning av T. Vähäkangas (1980) har visat att det är fel.

Kallade för Kamarjuss d.ä. Bodde i Norrbacken. Hade en son Johan Enholm (Kamarjuss d.y) och tre döttrar

Ågde Bollböle och Kårlaks i Pargas sn vilka hans barn och barnbarn skiftade 1549. (Elgstjerna VII s 293)

År 1719 mantalslängd: Bertby 3/32 mantal Mich Strand förmögen 3 kor, 2 kalvar, 2 får Mod Anna dott Maria

År 1696 fanns en gästgivare i Koskeby med namnet Åke Johansson Grobbils... Gråbbils hemman var öde 1719

Levde änka 1618 i Viborgs socken på Juustilanjoki, som hon 7.6.1614 fått under livstidsfrälse (Ramsay)

Elev i Vasa skola 1815. Smedsgesäll. Pistolsmed 1830. Batallionssmed 1831. Polisbetjänt Mästare 1831.

Torpare 1852-68 på "Binnis-Lovisas". Stugan fanns öster om vedakärrvägen vid nuvarande Gärdströms ria.

Levde ännu 1753. Födelse och dödsdatum okända. Eller hade han namnet Wid? Torde ha varit från Björkö.

Enligt Anrep Jägerhorn af Spurila?? Enligt andra källor Garp. Har slutat tro alltför mycket på Anrep.