Dala, Erik Hansson 🔗

Dräng på prästgården. Tog namnet Eklund i Vörå
Kallades Dalafar; benämns Erik Dalafar när han nämns i församlingens dödsbok.
"Drängen Erik Hansson från Säter och Lervik och pig Kierstin Hansdotter i Halvardsgårdar. EH:s eget vittnesbörd...Erik Hansson i Halvardsgårdar" (Rune Forsgren).

Landbonde i Stocksbro 1792-94, flyttade sedan till Murmästarbo, där de bodde i sergeantbostället till 1798 eller 1799. Flyttade sedan till Husby, där de i husförhörslängden omnämns som "utsocknes", samt flyttade 1802 till Finland. Första anteckningen i Vörå kommunionbok gäller nattvardsbesök 1.6.1806.

(Joakim Förars)
”Folk for undan fienden till skogarna med sina hästar och sin boskap. Å prostgården [i Vörå] fanns på den tiden 8 hästar; af dem hade man blott en enda hemma- de öfrige voro bortförde. När rysa armén ko, skulle Kosackerne fasttaga i hagen den hemmavarande hästen, men kunde inte få honom. De jagade honom därför på ett trångt ställe i et smalt tåg, hvarest han ovillkorligen blifvit fasttagen, om icke prostens torpare, en stor och stark man, hemma från Sätra socken i Dalarne i Sverige hade med en stor ”gärdestróda” (en stor gärdesstör) slagit hästen efter ryggen, så att han vände sig om och sprang midt mellan Kosackernes hästar bort. Då dessa sågo detta, blefvo de föragade på torparen, genom hvars förvållande hästen slapp dem ur händerna, just få de skulle få fast honom, och skulle kasta sina pikar i honom, men han slog afven till dem med sin stróda att de föllo och icke träffade honom. Kosackerne måste nu vända tillbaka och redo till Murkajs efter hjelp. Under tiden tog torparen fast den efterjagade hästen och lemnade honom åt sin gosse, (som sjelf, nu en nära 80 årig gubbe, för mig berättat tilldragelsen [antagligen Johan Eriksson Dala, f 1.3.1796. Min anmärkning]) och denne jämte två andra gossar, söner till en annan torpare å samma prostegård, foro med hästen undan till skogen och stälde honom mellan en stor sten och en gran, där de fastbundo honom. Sjelfve dröjde äfven de på samma ställe i skogen till följande dagens morgon. Knappt hade gossarne hunnit med hästen till skogen , förrän Kosackerne, som följde spåren, kommo efter och hade troligen hittat både hästen och hans bevakare, som gömt sig bakom en stor sten om icke det med detsamma en tjock dimma lägrat sig öfver jorden, så att de hästen sölande Kosackerne icke mera kunde se spåren af hans steg.”

Svenska litteratursällskapet i Finland, 275:91-93.
Citerat ur Camilla Asplund Ingemark och Johanna Wassholm: Historiska sägner om 1808-09 års krig, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2009